tiden går. det händer saker, utan att man riktigt märker. långsamt, långsamt återskapas signalerna i hjärnan som får en att tänka klart igen. det händer över tid, så att det knappt går att urskilja, förrän man helt plötsligt står där en dag och upptäcker att man har förändrats.

ikväll var en sån kväll när jag plötsligt fick lite insikt. insikt i hur det har varit, och hur det borde vara. jag kan knappt minnas hur det var innan det mesta i livet var lika med prestation. skolarbeten, prov, dansklasser, träning, min kropp och mitt ansikte, kläder, smink. varje liten noggrant uttänkt detalj i hur jag beter mig, hur jag pratar med folk. vilka skämt jag drar. ordval. sånt där som fulländar en person. det har varit så viktigt att vara den som håller ihop, en som folk ser på och tänker ”hon där, vad hon kan!” varje liten detalj.

men ikväll, i en liten studio full av svettiga kroppar, koncentrerade på bara sig själva, med yogin som vandrar runt i lokalen och säger åt oss vad vi ska göra, där finner jag plötsligt mig själv. möter min blick i spegeln. ser min kropp utföra mästerverk som inte spelar någon roll för någon annan än mig själv. plötsligt slår det mig, att just nu är det här det viktigaste som kan hända. att jag står där, i korta shorts och tight linne och rödsprängt ansikte och ett hår som får mig att se ut som einsteins syster, och att jag tycker att jag är fantastisk. när jag tror att jag ska svimma av värmen och sätter mig ner på mattan för att få huvudet att sluta snurra är jag fortfarande lika fantastisk. när benen skakar som spaghetti och jag inte kan hålla positionerna som jag skulle vilja: fantastisk. jag presterar inte som jag för ett år sen hade tyckt att jag borde, men det spelar ingen roll. ikväll vann jag något annat, och jag blev plötsligt rikast i världen.

sakta, så sakta att jag inte märker det, börjar jag tänka klarare, friskare. som nytt syre efter att ha simmat lite för länge under vattnet. som första andetaget, när jag går ut från den över 40 grader varma lokalen, med yogamattan under armen och svetten som fullständigt forsar från mig.

och när mitt sällskap för stunden kommer ut och vi pratar om vi har upplevt klassen känns det som att jag strålar. energin och kraften som puttrar under huden, skär igenom skinnet och skjuter runt omkring. jag tror inte att hon märker något. det gör det nästan ännu finare. där sitter jag, och har just hittat något i mig själv som jag inte kan sätta ord på, än mindre visste fanns. något som känns revolutionerande och stort. och bredvid mig finns en vän som kanske inte anar någonting.

vilken hemlighet, va.

"längtar tills vi ska bo i samma stad någon gång" skriver hon och i takt med att hjärnan översätter tecknen som min synnerv registrerar går hjärtat mitt i tusen bitar. det är bara ett par minuter sen vi skildes åt och jag hastar nerför drottninggatan i hopp om att hinna med tåget som går om sexton minuter. mina ben springer framåt och själen bromsar upp. vill vända om och springa tillbaka, följa efter henne till tunnelbanan och säga "vet du vad? jag struntar i att åka hem, jag stannar här i stockholm och ikväll kan vi väl dricka vin och snacka skit och lyssna på christophe willem och du kan väl översätta texten och så kan vi bli sådär fulla och fnissiga och flamsiga som förr, dansa omkring i lägenheten och skriva 'we were here' på väggar och lampskärmar."

det sorgsna i att den tiden är förbi. att vi är vuxna nu, har olika liv på olika platser och bara klamrar oss fast vid varandra en gång om året. det lyckliga i att det går. det är ironiskt och det är nästan som att tillfälligheterna spelar oss ett spratt när vi följer efter varandras fotspår fast flera år för sent. nu bor jag femton mil från där hon nyss bodde, och hon bor sex mil från min hemstad. och det är femtio mil mellan oss nu.

men det går. för ett år sen sågs vi för första gången på tre år. tre år. det är så mycket som hinner hända på den tiden, och ändå spelar det ingen roll. tid går så fort. utan att säga särskilt mycket om vad som varit synkar vi ihop oss på något plan och det enda jag känner är tacksamhet för att hon är den hon är. för att hon är guld och dyrbar och för att jag känner mig så snuskigt rik.

jag längtar också tills vi ska bo i samma stad någon gång. tills vi ska dricka vin på uteserveringar och ta promenader på hösten. tills vi kan umgås lite oftare än en gång om året. tills vi kan hamna på samma plan och samma plats och leva liknande liv. det kommer bli bra. det kommer bli så fint att ha henne i närheten av mig lite oftare. det kanske kommer ta lite tid, men tid går så fort. och tänk vad vi kommer hinna med innan dess.

när jag sätter mig i restaurangvagnen på tåget en minut innan avgång är det vad jag tänker på medan mina små hjärtespillror fogar ihop sig igen. för någonstans är det ju det som är viktigt och vad som är att leva. att krossa sitt hjärta och laga det igen. neurotiska, härliga liv.

och dessutom. det kommer aldrig någon konduktör och jag åker alltså gratis mellan stockholm och uppsala. mamma hämtar mig på stationen och när jag går in i mitt gamla flickrum står en sprillans ny, vit och blank cykel parkerad innanför dörren. sen bjuder mamma och pappa på restaurang, vi cyklar dit och mamma säger att jag cyklar på samma sätt som jag gjorde när jag just hade lärt mig. fritt, glatt och vilt. och jag ska köpa mig en cykelhjälm.

det lilla livet. så enkelt och så fruktansvärt härligt.

vi har planerat det här sen juni. jag har i princip bara somnat och vaknat, så fort gick tiden. och nu står dom här. fem sömndruckna tjejer på bussterminalen i oslo, en förmiddag i början av augusti. det har regnat konstant i flera veckor, men nu lättar faktiskt molnen och när vi tar trikken hem tittar solen fram. jag har fixat brunch och dukat fint i lägenheten, vi äter pannkakstårta och frukt och dricker bubbel och bubblar ikapp om vad som hänt sen sist. på eftermiddagen går vi till botanisk hage och äter citronmeliss från örtträdgården och funderar över alla döda humlor på marken. jag är fortfarande lite bubblig i huvudet av cava tidigt på dagen, bubblig, och glad!

dagen efter måste jag jobba. tjejerna tar färjan till hovedøya, det är strålande sol och hela dagen är jag avundsjuk. varenda solig dag i sommar har jag jobbat, varenda en. men solen håller i sig och när jag möter upp vid hamnen är dom rödblommiga och glada och fnittriga och det smittar av sig på mig! vi dricker kaffe och promenerar 10 000 steg och köper frukt och middag hos min gamla grönsakshandlare på hörnet. skyndar oss hem och ställer sangrian på kylning. en läser agatha christie på takterassen. två lägger sig och sover en stund. vi andra tre lagar middag och lyssnar på schlager på högsta volym. sen tar vi tusen bilder med självutlösare på balkongen och alla är vi så jävla snygga och taggade och bra, och efter att vi hetsat i oss en flaska rosa bubbel drar vi ner på løkka. mina gamla hoods! eftersom ingen annan än jag kan den här staden spelar det ingen roll var vi går, vi sjunger och skrattar och håller händer och springer fort, dricker drinkar på fru hagen, tappar glas och fnittrar, sjunger karaoke på bør & børsen, spiller öl och pussar läppstiftsmärken i pannor och det är så fint, så fint att känna att vi kommer varandra närmre för varje knasig minut! jag är glad och lätt och fan, vad jag är glad i dom här tjejerna och fan, vad jag älskar att leva!

när vi kommer hem sitter vi uppe och pratar i en, två, tre timmar, jag vet inte så noga. en somnar halvvägs in under köksbordet, en dvalar, med huvudet i mitt knä. till slut är vi bara två tappra snackare kvar som öser ur oss om allt och ingenting. såklart! vi två är dom snackigaste av oss alla sex.

nästa dag åker halva skaran hem. bara halva dock, och jag är så lättad och tacksam för att jag inte blir ensam sådär hastigt, lättad över att jag slipper tomheten och tystnaden i lägenheten och tacksam för att jag faktiskt har två av dom kvar. dom sista dagarna gör vi inte mycket. vi promenerar runt i staden, lite planlöst, lagar middag för tre och ser på film. sådär skönt och kravlöst så att det nästan känns som semester, riktig semester, åtminstone för en liten stund.

till slut kommer ändå vardagen ikapp. jag måste jobba. dom andra måste åka hem. dom hoppar av vid jernbanetorget och jag ska vidare med trikken. vi kramas hårt innan dom tränger sig fram och bort med sina resväskor. jag vinkar genom fönstret och jag vet, att det här nästa året i göteborg kommer bli så mycket bättre än mitt första. så mycket rikare. för, i augusti förra året visste jag inte ens att dom här fem fantastiska, roliga, glada, kloka, härliga tjejerna ens fanns. och nu kan jag knappt bärga mig tills jag kommer tillbaka till göteborg, så dom och hela staden kan berika mitt liv lite till.

 

för första gången på länge finns det ett lugn i kroppen. inga borden eller måsten. inga tider att passa eller tunnelbanor att hinna med. bara solen och den klarblå himlen, vinden som är så varm att den knappt känns, ettåringen på filten som skrattar som en gammal gubbe och hennes mamma, som jag känt tio gånger så länge som den lilla ettåringen har funnits till.

 

på eftermiddagen tar vi färjan in till fastlandet igen. jag drar vagnen och ylva har elise på höften och vi kramas hej då vid nationaltheatret där vi ska åt varsitt håll. jag uppåt løkka. hon hem till man, barnmat, bollhav och blöjbyte. våra två parallella liv. vetskapen om att det är tio minuters tågresa mellan oss. vi ses snart igen. lugnet. lättnaden.

 

senare sitter jag på en badbrygga mitt i stan med en av dom finaste människorna jag känner. kvällssolen i vattnet, saltet i håret, badklädda kroppar runt omkring, ingen den andra lik. "jag brukar gå ner och bara umgås" säger hon. "jag ser havet som min vän." såna där ögonblick man bara vill kapsla in och spara för evigt. blänket i hennes solglasögon. den rofyllda rösten. kärleken till hela det här fruktansvärt fantastiska, stora livet.

 

dagen efter regnar det. under natten har jag vaknat flera gånger av tunga droppar som piskar på mitt öppna fönster. jag står på perrongen och väntar på tunnelbanan och ett äldre par går förbi, hand i hand. kvinnan ler mot mig, och det där vi pratade om i går sköljer över mig igen. när människor blir så extremt verkliga. ibland slår det så hårt - mötet med en annan människa, med andra tankar, andra känslor, men samma levande liv inom sig som jag. det är enkelt. så lätt. och så jävla, jävla vackert.

förr om åren, när jag tittade upp mot himlen samtidigt som jag rörde mig på marken, till fots eller på cykel eller vad som helst, så att jag rörde mig men himlen stod still, då, förr om åren, fick jag alltid sån otrolig ångest. som att jag såg välvningen sänka sig över horisonten och stänga in mig i sin stora kupol. sin stora kupol som fick mig att känna mig klaustrofobisk och skrämmande liten.

 

förändringar alltså. det är otroligt.

 

ikväll ser jag upp mot himlen samtidigt som jag traskar fort, fort framåt i takt till musiken, och tänker:

 

bara så. är det inte otroligt.

jag har fått en ny happy song. eller, kanske inte direkt en happy song, för den får mig inte sådär hispig som annars. den ger mig inte superhjältekrafter och känslan av att vara oövervinnerlig, oslagbar, som att jag ska sprängas av lycka. inte heller spritter det i benen och jag dansar inte när jag går på gatorna. men stegen blir lite längre. jag går lite fortare, andningen blir lugnare och djupare. jag sträcker på mig och skjuter fram bröstet. "här är jag." jag är inte i den där bubblan av härlighet, eller jo, men det är en mycket större än den lyckobubbla som gör att jag bara ser mig själv och allt i min närmsta närhet. det är en bubbla runt hela stan. runt hela planeten. runt hela universum. plötsligt ser jag vägen, känner den våta asfalten under skosulorna. plötsligt märker jag vinden som drar i luggen och krockar mot mina kinder. jag smakar luften och är fullt medveten om min del i hela det stora kretsloppet när jag andas ut. det är ett stort lugn som faller över mig, som letar sig in i mitt bröst och övertygar mig om att ingenting är farligt, allt är som det ska vara och allt som var blev till för att det måste bli så.

 

jo. det är en happy song, bara utan det där som sprudlar.

 

och ibland när jag går omkring här på gatorna i göteborg och lyssnar på den här låten så tänker jag på dig. jag tänker att du går barfota i långa, svala tygskynken, för det är vad jag hade gjort om jag var långt bort i varma afrika. jag tänker att du är fräknig och lycklig och att när du sätter på den här låten kanske vi lyssnar samtidigt, kanske vi lyssnar tillsammans. tänker, då är vi ju på samma plats ändå.

 

och solen skiner inte från himlen, den kommer inifrån mig, och jag vet att du skiner, du med.

såna här dagar. att ligga under en bro med två av dom bästa människorna jag känner. det är oktober och vi fryser och emmas nästipp är alldeles röd. mitt huvud mot agnes och emmas på agnes mage och solen håller på att gå ned och himlen och alla moln är rosa. det betyder att något bra kommer att hända, en förändring, och någonting bra händer redan. dunk, dunk, dunk, bilarna på bron ekar ner över oss som åska och det är lite svindlande att ligga här. gruset sticker genom tröjan och det är så härligt fritt och herregud vad små vi är i jämförelse med allt det stora runt omkring oss! 

hej livet,

SO WHO'S IT GONNA BE WHAT AM I GONNA DO AS AN OUTCAST

 

jag springer fort, fort från bussen, kan inte stoppa mig själv, jag är glad att det är sent och mörkt och natt ute, för hade någon sett mig nu hade dom antagligen tittat konstigt på mig eller skrattat och fått mig ur mitt löjligt euforiska tillstånd

 

AND HOW AM I'M GONNA KNOW IS SOMEONE GONNA SHOW ME THE OUTCAST

 

jag springer och hoppar och så - pang - lurarna lossas från mobilen och nycklarna ramlar ur fickan, det är tyst, det är helt tyst omkring mig, mobilen har slagit i backen men klarat sig som så många gånger förut och jag skrattar högt, plockar upp mina tömda fickor, stoppar lurarna i öronen och springer vidare med tunga dr martens mot regnvåt asfalt

 

AND THOUGH I MAY SEEM CONFIDENT 

 

duns, duns, duns, håller händerna i fickan medan jag springer, håller sakerna kvar och känner mig som en pingvin, en jävligt snabb pingvin, låser upp porten, tar trappstegen två och två och livet är så härligt, livet går så fort, så jävla fort

 

THE PLAIN TRUTH IS I'M SCARED YEAH SHITLESS

 

jag har druckit öl med sofia, vi har pratat om viktiga saker och oviktiga saker och skrattat och löjlat oss och josefin från klassen var där och hängde med oss ett tag och vi pratade ännu mer löjliga saker och det är så jävla härligt att finnas till och jag ska upp åtta imorgon och borde sovit för ett par timmar sen men jag kan inte låta bli för kvällar som dom här känner jag mig så jävla levande

 

OH I'M LOSING SIGHT

 

och det finns happy songs som är bra att bli glad av och det finns happy songs som är bra att leva till och ikväll har jag en levande låt på repeat, jag säger det igen, det är så jävla fantastiskt att allting går bra, att allting fungerar och att jag är här och nu ligger jag i sängen och fnissar åt mig själv och imorgon kommer jag att läsa det här och fnissa ännu mer, det är löjligt och lustigt och härligt, härligt och löjligt och lustigt och alldeles, alldeles underbart för fan vad levande jag är, fan vad jag finns till, fan vad jag finns till

 

FAN vad jag finns till.

fan vad FINT det är.

nu idag, vid just denna tid, är det fyra veckor sen jag steg av bussen på nils ericson-terminalen här i göteborg. med ryggsäck på ryggen släpade jag mina två dödstunga resväskor, min stora bag och mina båda tygpåsar ut till mölndal, uppför trappor och in i en lägenhet som från och med denna stund är mitt hem. ytterligare ett hem. vänjer mig inte av vid det där, och det är ganska förvirrande - att åka hem till uppsala, hem till oslo och nu alltså även hem till göteborg! fast samtidigt är det ju väldigt fint, och priviligerat, att ha tre ställen jag kallar hemma.

 

det känns faktiskt ovanligt självklart att bo i göteborg. det känns ovanligt självklart att cykla omkring på gatorna här. ovanligt självklart att traska omkring mellan salarna och i korridorerna i skolan, även fast jag såklart inte hittar någonstans och så ofta jag kan ser till att ha en ledsagare med mig. ja, det kändes till och med självklart att ta bussen till borås här om dagen! som om jag alltid har bott här. som om jag alltid ska bo här. och åter igen får jag det bekräftat för mig, det jag redan vet, att jag är på rätt spår.

 

för några veckor sen hade jag ett samtal med en speciell kvinna. "målet på din väg är redan satt", sa hon. "ingen väg i livet är spikrak. självklart kommer du att tappa bort stigen och ta omvägar, men var inte orolig. du kan inte gå fel. i slutändan hamnar du där du ska." jag vet. jag vet det. jag känner det så väl och jag får det bevisat för mig hela, hela tiden.

 

jag har en anteckning i mobilen som är så fylld av energi och livslust att jag blir alldeles tårögd bara jag läser den. haha. det är fånigt egentligen, att jag nästan börjar gråta av mina egna ord. men so be it, jag har det bara så otroligt fint! livet är så snällt, så snällt mot mig! en dag när jag inte har något annat att skriva ska du få se.

 

och om du fortfarande undrar - allt är verkligen bra! skolan är kul, intressant och givande. jag har börjat sjunga i kör igen, och en "glee-club"! jag lär mig av mig själv varje dag, utsätts för nya situationer att hantera och ta vara på hela tiden. jag har en hel hög av nya, härliga, spännande och vackra själar runt omkring mig som jag längtar efter att få lära känna bättre. att få utvecklas med och vid sidan av, och att genom dom få möjligheten att öppna upp mig själv ännu mer. alltid i utveckling. alltid i förbättring. alltid mot målet att vara ren och ljus.

 

idag har jag haft en av mina bästa dagar i göteborg, utan att någonting speciellt har hänt. tillsammans med två av dessa nya, väldigt fina personer har jag varit på bondens marknad och köpt bra grönsaker. vi har varit på loppis, jag har köpt en jättefin klänning för inga pengar alls och sen har vi spenderat hela eftermiddagen halvliggandes i en soffa på en uteservering vid en liten sjö, pratandes i flera timmar. och solen har skinit och det har varit sådär sommarvarmt men ändå för-höstigt ute. underbara liv. all is well. all is love and all is light. tack!

i flera dagar har jag funderat på hur jag ska skriva det här inlägget. jag vet inte vad jag ska skriva, bara att jag vill, att jag måste skriva det, ge det sista jag har innan det tar.. slut. för den här gången.

 

i flera veckor nu har jag förberett mig. alltså, rent fysiskt förberett mig. redan i slutet av juni, när jag och siri flyttade ut från lägenheten på løkka, kom mamma och pappa och hämtade mina flyttkartonger med saker jag inte behövde ha kvar här, och i början av juli flyttade jag in hos min kusin och hennes familj. hela juli och fram till idag har jag bott här med min enda resväska, så okej, jag har förberett mig en smula mentalt också. när jag tänker efter har jag vetat om det här sen jag skickade in ansökan i april. jag har vetat om hur framtiden skulle bli och jag har valt det själv. imorgon flyttar jag. imorgon lämnar jag oslo. från och med imorgon kväll kan jag inte säga att jag bor i norge. från och med imorgon kväll bor jag i göteborg.

 

jag har slutat gråta nu. det kom som en chock egentligen, att det skulle vara svårt. jag har sagt "vi ses snart" och "tills vi ses igen" till så många nu. dom senaste veckorna har bara varit avslut och pauser. frukost hos min gamla pt och så mycket mer. tack och hej till kollegor. ett sista häng med vänner. flera hej-kramar hos min dakini. sista flygtåget från gardermoen. sista veckan som anställd på skobutiken. sista besöket hos en vän. sista, sista, sista. allting har varit en sista, för den här gången, och det har varit helt okej. ikväll var sista middagen hos min bästa vän. det var okej. tills jag cyklade hem.

 

jag säger till mig själv att det inte är sista för alltid, och jag vet att jag har rätt, för om inte alltför länge kommer jag vara tillbaka och det kommer att bli bra! det är bara det att det inte kommer att bli som förr. jag kommer inte att bo här längre. jag kommer att bo i en annan stad, i ett annat land. jag kommer inte att kunna ta mig hem på max en halvtimme. jag kommer att vara på besök. jag har aldrig tacklat förändringar särskilt bra.

 

jag är en vanemänniska. när jag har tänkt på hur jag ska skriva det här inlägget har jag hela tiden tänkt att rubriken skulle vara: "vem säger att det behöver vara svårt?". för jag har hela tiden tänkt att det skulle gå bra. att det skulle vara enkelt. jag flyttar till någonting, och herregud, jag ser SÅ MYCKET FRAM EMOT att flytta, att komma HEM till lägenheten, att lära känna området, att börja skolan, att få lära mig saker. det är så mycket bra som händer. det är bara det att det bra och allt det positiva inte nödvändigtvis måste radera det som är lite jobbigt och svårt.

 

jag läste en grej idag. "you must let got. you must allow existence itself to take you to your ultimate destiny. this is what surrender is all about. i surrender." ja. i surrender, jag med. jag låter det som ska hända hända. jag låter det kännas också. för det måste få kännas. det måste få mig att skratta, att gråta, att skrika av glädje och av sorg att inte ha människor som betyder mycket för mig vid min sida all the time. det jag önskar mest av allt är att alla mina käras öden hade sammanstrålat optimalt med mitt, så att vi hela tiden hade varandra i varandras närhet.

 

men till dig. kom och hälsa på mig snart. kom och besök mig, för om vi inte ses och hörs rätt ofta kommer jag inte vara jag, och jag trivs så jävla bra med den jag är. du är en del av mig och vi behöver varandra. ta hand om dig, och om jag inte kan vara fysiskt närvarande är jag det ändå. du vet.

 

och oslo. jag vet inte vad jag ska säga. du har varit min mamma, min pappa, min syster och min bror. du har varit den som har hjälpt och stjälpt mig och den som har tvingat mig att ta ansvar och växa upp. jag kommer att vara dig för evigt tacksam. vi ses snart. jag åker imorgon, men jag saknar dig redan.

det här inlägget börjar med att jag möter min spegelbild i hissen. jag lyssnar på en av låtarna någon la in på min dator i helgen, en meditationssång med upprepade mantran. jag är alldeles lugn. jag är alldeles lugn, men jag börjar nästan gråta när jag möter mig själv i spegeln. tårar i ögonen för att livet är härligt. jag älskar livet. jag älskar allt som finns i det och allt som inte kommit än. allt som har varit. det är vad det börjar med, och fortsättningen är något helt annat. fingrarna får gå som dom vill på tangenterna. klockan är egentligen för mycket för att jag ska skriva någonting vettigt. lägenheten är alldeles för varm och jag borde ha somnat för längesen. men ändå. jag låter fingrarna gå som dom vill.

 

du vet såna där stora tankar? svindlande tankar, som gör att man nästan ramlar ihop. som gör en alldeles svag i kroppen. det är en blandning av förtjusning och kraftig ångest som slår ner i kroppen, och man tänker "jag måste sluta, jag förintas om jag fortsätter på det här spåret." men, tänk inte på en rosa elefant. tänk inte på en rosa elefant. vad tänker du på?

 

jag menar såna stora tankar som den på rymdens omfång. var tar det slut? hur stor är rymden? om man skulle släppas fri, var tar man då vägen om det inte finns något slut?

 

eller när man lyssnar inuti kroppen. det brukar jag göra ibland. föreställa mig blodet som pumpas från hjärta ut i fingerspetsarna, går i ett omlopp, tillbaka till hjärtat, pumpas ner i tårna, och tänk om det skulle stanna upp.. det susar i öronen. hjärtslagen bankar i hela kroppen. tänk på hur allting fungerar.. hur går det ihop? känslan av blodet som rinner i varje ådra.. jag såg ett grey's anatomy-avsnitt med en tjej som ville klösa ur sig ögonen för att hon hörde varje ljud i sin kropp, högt, i sina egna öron. jag förstår henne, för fastän jag inte har den där säkert obefintliga sjukdomen som hon hade så kan jag ibland inbilla mig att jag är som hon. och då hade det varit skönt att klösa lite.

 

jag blir galen av sånt här. komplett, spritt språngande galen. och jag kan såklart inte sluta tänka på det, inte förrän jag ridit ut ångesten och faktiskt förlikat mig med tanken på att "okej, nu är det så här. blodet rinner i kroppen. om jag koncentrerar mig kan jag faktiskt känna det. men det är en bra sak. det betyder att jag fungerar. och rymden är oändlig. vi vet inte var den tar slut. vi vet inte allt. och ibland behöver vi inte veta allt. ibland behöver vi bara känna."

 

det där. stanna upp här, och läs nästa mening sakta.

jag har tänkt och tänkt och tänkt på manifestationer. jag har verkligen TÄNKT att jag ska klara av att göra den där grejen jag har tagit mig an. jag har TÄNKT att jag ska ta mig till toppen inom någonting. jag har TÄNKT att det helt plötsligt dimper ner en gratisresa till thailand i brevlådan, och jag har TÄNKT ditten och datten. tänkt. det stora problemet. min person består av två sidor. en logisk sida som vill studera och planera varje liten ting in i minsta detalj. och så en känslomässig sida som styrs av impulser och spontanitet. dom där två sidorna går inte alltid ihop. knappt alls. men på senare tid har saker börjat falla på plats i mitt liv. saker och ting börjar hända, utan att jag själv vet hur.

 

ikväll var jag och tog en öl med en kompis som jag inte sett på ett halvår, och jag berättade för henne om allt det positiva som händer nu. allt som jag hoppats på som helt plötsligt löser sig av sig självt. hur jag plötsligt kan lita på min magkänsla, för det verkar som att den ser in i framtiden och ordnar saker för mig. min kompis frågade vad jag hade gjort annorlunda från när vi sågs sist, och jag svarade att jag inte vet. fast det gör jag. jag vet det nu. jag tänker inte längre. faktiskt tänker jag knappt alls, för igår gick jag vilse två kvarter från min lägenhet, och imorse tog jag tvål på tandborsten innan jag tappade bort nycklarna fyrtiofjorton gånger. jag tänker inte. jag känner. jag får en känsla och jag litar blint på den. jag låter min känslomässiga sida styra och den logiska har gått på semester.

 

jag startar morgonen med en timmes meditation och healing, och sen går resten av dagen som en dans. dom flesta timmarna är jag ju på jobbet, men sen jag har upptäckt att jag faktiskt har slutat tänka på hur människor är och istället känner efter är det ganska fantastiskt att jobba. exempel: i måndags började jag nästan gråta av en kvinna som köpte ett par skor, sa tack och hej och vände sig om för att gå. efter två meter vände hon sig om mot mig och utbrast "ha en FANTASTISK fortsatt sommar!" hon var så fin. i tisdags var det en man som började le stort när han såg mig, och efter att han hade berömt min klänning tog han en paus och utbrast, fortfarande leende: "hela du bara.. exploderar!" och jag vet att han inte syftade på färgerna på klänningen, utan på mig. på mina energier. och folk ler mot mig. och folk är trevliga. och jag känner mig helt naturlig och varm. jag har inte haft en enda "dålig" kund på hela veckan. jag har bara haft människor fyllda av ljus. och jag insuper varje liten gnutta kärlek dom sänder till mig. och jag vet att jag sänder tusenfalt tillbaka.

 

du som inte känner mig, du som inte är på samma ställe som jag. du kommer kanske tycka att det här låter som vilken humbug som helst. kommer kanske kalla mig flummig, new age, himla lite med ögonen eller vifta bort det. kanske alldeles snart sluta läsa. det är helt okej.

 

men däremot - du som vet att jag hela mitt liv har sökt efter något. du, som jag har suttit med nätterna igenom och diskuterat energier och materia och liv efter döden och alltings uppkomst. du kommer förstå. du som ser att jag har ett öppet och mottagligt sinne. som vet att jag växt upp med en övertygan om någonting mer. du kommer att förstå.

 

allting händer av en anledning. ingenting lämnas åt slumpen. i slutändan kommer allting bli som det alltid var menat att bli. och allting sköljer över mig. varenda liten händelse som med små steg tagit mig hit. ett tidigt minne från mina grannars hem, jag är kanske tre, och mamman i familjen som står vid köksbänken och mumlar "om mani padme hum". samma grann-mamma som tar med oss till olika energifyllda platser hon hittat i naturen för att samla kraft. hur ofta jag backat och vänt när jag kommit in i ett rum, för att energierna på plats jämfört med dom i min kropp inte passar ihop för tillfället. min egen mamma som slänger och möblerar om enligt feng shui, och sen renar huset med bergskristall. morfar som ger mig en femtiolapp på medeltidsmässan, säger "här får du en peng" och jag som direkt köper stenar för hela slanten. och sen sover med den blå sammetspåsen med kristaller under kudden varje natt. rosenkvarts för kärlek, tigeröga för framgång och rikedom och opal, som är min månadssten.

 

och så alla dom åren jag ignorerat mina innersta tankar, åsikter och känslor och istället betett mig som vilken tonåring och ung tjugoplussare som helst. shoppat och fikat på vardagarna och supit bort varje helg. så mycket tid som slösats. och hur jag till slut blev så trött på all ytlighet.

 

mamma som en gång sa till mig, "du är lite som elly, du." elly, mamman i grannfamiljen, som är mycket mer alternativ än vad min egen familj någonsin kommer bli. och jag som blev ganska stolt. och rörd, längst in.

 

för några veckor sen berättade en vän till mig om en behandling hon varit på. koppning och healing. hon sa egentligen inte så mycket mer än att det var en otrolig upplevelse. och någonting inom mig sa ja, så jag bokade en tid. och kvinnan jag hamnade hos fick mina spretiga energier att samlas en del och mitt huvud att kännas lite klarare. så jag bokade en ny tid. för något som visade sig vara en upplevelse så stark, så intensiv och så otroligt effektfull att jag närapå utlöste ett migränanfall på kvällen. jag som aldrig haft migrän. en power healing med fokus på solar plexus som gjorde att jag i två dagar kände som att jag andades där istället för genom näsa och mun.

 

jag skrev ett mail igår för att sammanfatta lite vad jag går igenom om dagen:

idag köpte jag en ny kristall. jag stod i en halvtimme och tittade och tittade innan jag till slut var tillbaka på den jag först tittat på och insåg att den var den rätta. utan att läsa vad den stod för hängde jag på mig den för att se vad den gjorde med mig. om jag kände något annorlunda. lite snabbare och starkare hjärtslag. lite klarare andning, som ett tjockt rör rakt upp från lungorna och till någonstans bakom näsan. stenen visade sig vara en krysokolla. chakra: rot och hjärta, fysiskt: lungor och matsmältningssystem. just saying.

 

och så fort den här kvinnan är tillbaka i oslo ska jag boka en ny tid. hela mitt väsen törstar efter ljus och kärlek, och med hennes hjälp är det dit jag är på väg.

 

jag inser nu att det här är ett inlägg mest till mig själv. men, so be it. we are united. we are one. all is well.

och hela tiden går låten som lugnet spelade tidigare under kvällen på repeat i mitt huvud.

jag har aldrig varit särskilt bra på att bara ta det lugnt. ska helst ha något för mig, hela tiden. under flera år fullkomligt AVSKYDDE jag till exempel att se på film, för jag blev så otroligt rastlös. (det var innan jag började på folkhögskola och lärde mig sticka på riktigt, mitt i skogen där film och stickning var det enda kvällsnöjet.) jag lärde mig att göra två saker samtidigt. ett öga på filmen, det andra på garnet. till den tidspunkt då jag upptäckte att det är ganska lätt att missa en maska när man inte är fullt koncentrerad och stickar i en rasande hastighet. för det är också något jag har problem med. tålamodet. fort skare gå. perfekt skare bli. som så många andra, framförallt tjejer, jag känner.

 

en period var det hästar. under ett par av mina mellanstadieår var hästar allt jag andades. min häst i brevlådan. hovkratsar, gummisnoddar och mankammar för veckopengen. ridlektioner, lördagar i stallet, ledsagare och ridläger på sommaren. mamma vaknade till och med en natt av att jag sprang upp och ner för källartrappen och försökte fånga in hästar i sömnen. "skyll dig själv då, dom sliter sig!" sen var det musiken. sjunga i kör, läsa noter, skriva låtar, gitarr, piano och efter studenten kurser i både musikteori och körsång på universitetet. och så dansen då. som egentligen följt mig under hela min uppväxt och bara eskalerat, från en till tre, fem, nio timmar i veckan och under det där folkhögskoleåret ibland sju-åtta timmar om dagen, tills dess att jag vid 22 års ålder sa "tack och hej!" och slutade. varför vet jag fortfarande egentligen inte.

 

när jag så för ett par år sen fick överta fridas medlemsskap på gold's gym precis vid jobbet, inspirerades till att köpa ett knippe pt-timmar och faktiskt blev en stammis i träningslokalerna blev det samma sak. ett nytt intresse! jag fick lära mig nya övningar, nöta teknik, lära mig att köra slut på kroppen och komma igen. en för mig okänd och annorlunda trötthetskänsla, helt motsatt den som följer efter en hel dag av dansträning. muskler som ömmar, men fortfarande kliar av viljan att röra på sig. och där någonstans satte jag standarden för mig. fem dagar i veckan. aldrig mindre än fyra. springa, lyfta, hoppa, dra, stretcha mindre, pumpa mer. efter ett tag lite yoga då och då. veckodagarna har varit planerade från morgon och kväll, jag har haft hur kul som helst, utvecklats som en dåre och det har varit en glad och trött kropp som somnat varje kväll.

 

men så hände något. för en morgon vaknade jag upp med en kropp som lugnt och stilla helt enkelt sa "nej. inte nu. inte mera." jag har inte förstått vad det har varit, gör fortfarande inte, för det här är en känsla jag inte alls har känt igen. plötsligt fick jag inte sova om nätterna. svårt att komma till ro, hyperventilerade, kallsvettades och om jag väl somnade drömde jag intensivt och vaknade flera gånger under natten av att jag högljutt pratade i sömnen. på morgonen var jag ännu tröttare än när jag la mig, och som en följd på det var kroppen såklart inte alls med på noterna. varje dag tog jag med mig ryggsäcken med träningskläder. varje kväll fick dom åka med hem igen, utan pitstop på gymmet. aldrig uppackade, för bara tanken av att tvinga kroppen till motion gjorde att jag fick tårar i ögonen. och långt där bak en röst som sa "lyssna på kroppen. det är det viktigaste. lyssna på kroppen."

 

så fick jag en länk skickad till mig. "vanliga tecken på överträning är sämre prestationer, större risk för infektioner, ökad trötthet, depression, ökad puls, huvudvärk, viktnedgång, sömnsvårigheter, att vakna utan att vara utvilad." jag kände igen mig i sju av dessa nio punkter. eftersom jag nu har självdiagnostiserat mig är det egentligen ingenting jag kan ta fasta på, mer än att det ringde sju små varningsklockor och jag valde att lyssna på dom. så, dom senaste veckorna har jag försökt att andas med magen. känna efter. "godmorgon kroppen, hur mår du och vad vill du idag?" oftast har det varit en tung kropp. då har jag promenerat till jobbet eller tagit en omväg med cykeln hem. ibland har det känts helt okej, och då har jag passat på med några kilometer joggning eller ett kort cirkelpass. kanske var det här det som måste till. jag har ju hört det förr: "ta det lugnt, lyssna på kroppen, ställ inte för höga krav på dig själv, andas med magen." och jag har tänkt att jag ska göra det, men så har någonting kommit emellan.

 

allting med måtta. lagom är bäst. imorse vaknade jag tre minuter innan klockan ringde, efter tio timmars djup sömn. kan inte minnas att jag drömt något. det var längesen det hände. liten frukost på det och några timmar i soffan innan jag faktiskt tog mig i kragen och gick till elixia för första gången på två veckor. 40 minuters cirkelträning med skivstång så var kroppen helt slut, men faktiskt piggare ändå. kropp och själ är båda rätt nöjda. och när jag gick hem regnade det och jag tog av mig brillorna och fick regnet i ansiktet och det var härligt! snart ska jag till emilia och äta middag med karlar vi inte sett på länge. blir inte så många ägg på oss, gissar jag, men däremot några påsk-öl. 'cause we're worth it. och om jag frågar kroppen idag vad den vill svarar den definitivt "idag, isabell, gör du allting precis som jag vill".

 

i anknytning till den utegruppen jag varje vecka tränar med har vi möjlighet att skicka in en kost- och/eller träningsdagbok till vår pt, hon som leder gruppen. varje vecka kan vi, om vi så vill, få en personlig feedback på vad vi får i oss och hur vi motionerar resten av dagarna, efter våra egna specifika mål. jag har valt att sporadiskt skicka in förteckningar över både kost och träning, för att få ut så mycket som möjligt av vad vi erbjuds. någonstans under min smått krokiga väg och under alla år som har gått har jag tappat bort den "riktiga" uppfattningen om hur stor en måltid bör vara. och även om jag är fullt medveten om vad jag bör och helst inte ska få i mig för att min kropp ska må så bra som möjligt har jag svårt att sätta detta i förhållande till att jag tränar fem till sex av veckans dagar.

 

varje vecka får vi också mål som vi ska uppfylla till nästa gång. dessa mål kan vara allt från "större variation på måltiderna" till "lyssna på kroppen" - allt utifrån våra egna förutsättningar. jag har kämpat (och kämpar) för att få i mig två liter vatten om dagen. öka portioner. inte fastna i perioder av viss mat. konkreta grejer som är relativt lätta att reglera. förra veckan fick jag dock ett nytt mål.

 

 

denna pt som leder utegruppen är samma fröken som jag har tränat med i ett par år nu. det här är inget nytt. jag har fått samma övning ordinerad flera gånger tidigare, med små variationer. jag har haft lappar över hela rummet, ställen jag dagligen slänger blickar på. små affirmationer på gula post-it:s. i strumplådor. på skrivbord och anslagstavlor. på speglar och garderobsdörrar, ja, till och med på huvudkudden. och varje gång jag sett dessa lappar har jag fnissat åt dom, åt mig själv, nästan lite hånfullt. tänkt, "vad löjligt. vad löjlig jag är. det här är ju bara fånigt."

 

jag vet inte varför idag är annorlunda. kanske har jag kommit lite längre i min personliga utveckling. kanske var det bara rätt tid och rätt tillfälle. men när jag står där, med badrocken hårt knuten kring livet, rufsigt hår, med tandborsten i handen, naken och avskalad, stannar jag upp. ser mig själv i spegeln. möter min egen blick och borrar fast den där. säger, högt och tydligt, så att jag inte ska missa att höra mig själv i detta uppenbart speciella ögonblick:

 

 

varje ord med eftertryck. och plötsligt är det som att jag inte bara ser mitt ansikte speglas i glaset. plötsligt är det som att det faktiskt är någon där. ett möte med någon annan. ett möte med mig själv. vid en ålder av 25 år, fyra månader och 20 dagar ser jag mig själv för första gången. vi står sådär ett tag, jag och mig själv, i vad som känns som flera minuter men säkert bara är ett par ögonblick. och så brister vi ut i ett leende, innan stunden är över och jag skrattar till, inte alls hånfullt, men ett skratt som bara slinker ut. "vad hände?" fnissar jag och trycker tandkräm på tandborsten.

 

jag vet inte varför idag är annorlunda. kanske.. kanske håller jag bara äntligen på att växa upp.

 

"det är inte ofta man känner sig helt hundra procent lycklig. jag menar, det finns ju alltid något som är lite jobbigt." det har varit en lång dag. både hon och jag är trötta efter åtta timmar i en folktom butik. jag väntar till klockan slår 18.00 och stämplar ut oss båda. jag ser åt hennes håll. "det beror ju på vad man har för inställning!" säger jag till hennes ryggtavla och hon vänder sig om, skrattar lite. "ja, visst." säger hon och vinkar hej då. jag blir sittande en stund, med vinterjackan på och väskan över axeln. ler för mig själv. det beror ju på vad man har för inställning.

 

för längesen pratade jag med någon om hur man väljer att framställa sig själv. "jag har läst din blogg, isabell, och det får mig att undra..." samtalet hade lett oss in på gamla vänner, hur lätt det är att fastna i en viss roll, speciellt bland människor man inte träffar särskilt ofta, och hur svårt det är att få folk att förstå att man kanske inte längre är på samma sätt som man en gång var. att man har förändrats, och att det kan vara något bra. "du har en ganska negativ klang i det du skriver." sa hon. "om du försöker läsa med objektiva ögon, hur skulle du själv se på dig? för jag ser det som att du har det ganska jobbigt. att du inte mår så bra som du säger att du gör." så fort jag kom hem  den dagen gick jag in och läste, som hon sa, med så mycket objektivitet jag kunde frambringa, och jag förstod vad hon menade. omedvetet hade jag lagt ett mörkt och tungt täcke över varje liten bokstav. meningarna släpade sig fram och jag hade definitivt inte framställt mig som den glada, bejakande människa jag försökte vara.

 

det handlar om medvetenhet. det var då det gick upp för mig. livet är inte en kamp. det handlar om en strävan. och det är stor skillnad. varje dag gör jag aktiva val, men jag jobbar inte mot något. jag strävar efter.

 

vi har alla våra ups and downs. mer eller mindre. jag har haft saker att tänka på den senaste tiden och inte riktigt vetat hur jag ska sortera mina tankar. att skriva har legat längst ner på listan över saker jag ska göra för att få mig själv att hitta ut från allt trassel, för jag vet att jag då inte hade låtit mitt mörka täcke vara utan istället dragit det långt över huvudet. min medicin har varit att ta en paus. att tillåta mig själv bara vara och helt enkelt göra saker jag mår bra av. jag har bakat och lagat mat. jag har dansat och yogat och lärt mig andas med magen. jag har åkt till uppsala med jämna mellanrum, umgåtts med min familj och burit runt på min prins till systerson. jag har gett mig tid till att reda ut alla härvor, och saker jag ändå inte kan göra något åt för tillfället har jag lagt åt sidan en stund.

 

framtiden är oviss, men här och nu är jag glad, tacksam och lycklig! "det finns ju alltid något som är lite jobbigt" sa hon, men jag har en möjlighet att här och nu välja min egen inställning. jag väljer därför att inte lägga vikt på det jobbiga. att istället fokusera på det härliga i livet. som att jag i fredags fick dansa natten lång med mina otroligt fantastiska vänner och lära känna nya vackra människor. som att jag hela den här helgen har gått omkring med en obeskrivligt stor kärlek till dom människor jag har omkring mig, som gör att jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är! som att jag idag har varit på ett underbart yoga-pass och fått samla mängder av energi och sinnesro inför den kommande veckan.

 

på spegeln i mitt rum hänger en lapp . det är bara en lapp bland många, några ord nedskrivna för längesen, från en människa som funnits i min periferi en god stund och som kommit att betyda en hel del för min själsliga utveckling. det är en födelsedagshälsning som avslutas med: "älska dig själv lika mycket som världen gör." för dom orden, till dig som skrev det, vill jag bara säga tack. tack för att jag varje morgon kan öppna ögonen och slås av en påminnelse som får mig att le det första jag gör.

 

och som avslutning: tack världen! jag älskar dig ofantligt, obeskrivligt mycket, och det tänker jag sträva efter att göra så länge jag har möjlighet att välja min egen inställning.

 

det här med saker man ser fram emot. sånt man längtar till, räknar dagarna till, och tiden tills dess bara sniglar sig fram. varje dag är ofantligt lång och veckorna som vanligtvis brukar gå relativt snabbt verkar nu ha fastnat i seg kola. rör sig knappt alls. man längtar och längtar och väntar och väntar, men knappt någonting händer.

 

så är det inte nu. det känns som igår som jag fattade beslutet och faktiskt satte mig ner och beställde biljetter, fast det egentligen var i juni. herregud! tre och en halv månad sen! och här sitter jag nu, på gardermoen, omgiven av vänner och med ett härligt pirr i hela kroppen. säger bara ett ord: miami.

 

var tog tiden egentligen vägen? jo, timmar, dagar, veckor har försvunnit och fångats upp hos och bland nära och kära, genom härliga nätter med vin och på dansgolv, på avslappnade kvällar i soffan med stickning och film, under svettiga träningspass både inne och ute. bra tid. härliga pit-stops. enligt

 

jag älskar hösten. älskar att det blir kallare, att man får ta på sig lager på lager av fina och varma kläder, älskar tända ljus och att sitta med raggsockar under en ullfilt i soffan. älskar att ha fönstret öppet, lägga sig i kalla lakan och frysa när man sticker tårna utanför täcket. älskar att lyssna på höstmusik på väg till jobbet (som den här och den här), cykla fort med bitande kalla kinder och dubbla halsdukar, slira på löv och känslan hur magen vänder sig när man inte vet om man ska cykla omkull eller klara sig. älskar att fylla år, den krispiga luften och hur ljuset liksom kämpar för att finnas kvar lite, lite till.

 

jag älskar hösten, men vi har en rätt så komplicerad relation. för varje höst så länge jag kan minnas, och det slår aldrig fel, drabbas jag av den kända, tunga höstdepressionen. den som slår mig i skallen med sin stora hammare, knockar mig med full kraft och får mig att stänga av ljudet på telefonen, gömma den i garderoben och dra täcket över huvudet. tyngden i kroppen och olusten till att umgås, höras, synas och ens existera.

 

det slår aldrig fel, sa jag. fram tills i fjol. för förra hösten var den första på många, många år som jag inte drog mig för att gå upp på morgonen. jag isolerade mig inte, jag var mycket bättre på att svara när det ringde och jag tog mig faktiskt ut och gjorde saker. med lite hjälp klarar man vad som helst. förra året behövde jag en hel del. i år är jag övertygad om att jag klarar mig själv. det är så otroligt skönt att känna så. att jag klarar mig, och mer därtill!

 

beviset på att jag har det bättre? om någon nu skulle behöva mer bevis än att jag säger det själv. jag skrattar!

 

ända sen jag var liten har jag varit otroligt duktig på att snacka i sömnen, men från tonåren och uppåt var det snarare regel än undantag att jag vaknade i full panik och grät så kudden var alldeles blöt. det gör jag inte längre. menar, sist jag var ledsen i sömnen var jag avundsjuk på att någon hade druckit vin utan mig. sånt spelar ingen roll. nu skrattar jag istället. så ofta jag kan skrattar jag. till och med i sömnen.

 

så beviset då? här har ni!