"längtar tills vi ska bo i samma stad någon gång" skriver hon och i takt med att hjärnan översätter tecknen som min synnerv registrerar går hjärtat mitt i tusen bitar. det är bara ett par minuter sen vi skildes åt och jag hastar nerför drottninggatan i hopp om att hinna med tåget som går om sexton minuter. mina ben springer framåt och själen bromsar upp. vill vända om och springa tillbaka, följa efter henne till tunnelbanan och säga "vet du vad? jag struntar i att åka hem, jag stannar här i stockholm och ikväll kan vi väl dricka vin och snacka skit och lyssna på christophe willem och du kan väl översätta texten och så kan vi bli sådär fulla och fnissiga och flamsiga som förr, dansa omkring i lägenheten och skriva 'we were here' på väggar och lampskärmar."

det sorgsna i att den tiden är förbi. att vi är vuxna nu, har olika liv på olika platser och bara klamrar oss fast vid varandra en gång om året. det lyckliga i att det går. det är ironiskt och det är nästan som att tillfälligheterna spelar oss ett spratt när vi följer efter varandras fotspår fast flera år för sent. nu bor jag femton mil från där hon nyss bodde, och hon bor sex mil från min hemstad. och det är femtio mil mellan oss nu.

men det går. för ett år sen sågs vi för första gången på tre år. tre år. det är så mycket som hinner hända på den tiden, och ändå spelar det ingen roll. tid går så fort. utan att säga särskilt mycket om vad som varit synkar vi ihop oss på något plan och det enda jag känner är tacksamhet för att hon är den hon är. för att hon är guld och dyrbar och för att jag känner mig så snuskigt rik.

jag längtar också tills vi ska bo i samma stad någon gång. tills vi ska dricka vin på uteserveringar och ta promenader på hösten. tills vi kan umgås lite oftare än en gång om året. tills vi kan hamna på samma plan och samma plats och leva liknande liv. det kommer bli bra. det kommer bli så fint att ha henne i närheten av mig lite oftare. det kanske kommer ta lite tid, men tid går så fort. och tänk vad vi kommer hinna med innan dess.

när jag sätter mig i restaurangvagnen på tåget en minut innan avgång är det vad jag tänker på medan mina små hjärtespillror fogar ihop sig igen. för någonstans är det ju det som är viktigt och vad som är att leva. att krossa sitt hjärta och laga det igen. neurotiska, härliga liv.

och dessutom. det kommer aldrig någon konduktör och jag åker alltså gratis mellan stockholm och uppsala. mamma hämtar mig på stationen och när jag går in i mitt gamla flickrum står en sprillans ny, vit och blank cykel parkerad innanför dörren. sen bjuder mamma och pappa på restaurang, vi cyklar dit och mamma säger att jag cyklar på samma sätt som jag gjorde när jag just hade lärt mig. fritt, glatt och vilt. och jag ska köpa mig en cykelhjälm.

det lilla livet. så enkelt och så fruktansvärt härligt.