tiden går. det händer saker, utan att man riktigt märker. långsamt, långsamt återskapas signalerna i hjärnan som får en att tänka klart igen. det händer över tid, så att det knappt går att urskilja, förrän man helt plötsligt står där en dag och upptäcker att man har förändrats.

ikväll var en sån kväll när jag plötsligt fick lite insikt. insikt i hur det har varit, och hur det borde vara. jag kan knappt minnas hur det var innan det mesta i livet var lika med prestation. skolarbeten, prov, dansklasser, träning, min kropp och mitt ansikte, kläder, smink. varje liten noggrant uttänkt detalj i hur jag beter mig, hur jag pratar med folk. vilka skämt jag drar. ordval. sånt där som fulländar en person. det har varit så viktigt att vara den som håller ihop, en som folk ser på och tänker ”hon där, vad hon kan!” varje liten detalj.

men ikväll, i en liten studio full av svettiga kroppar, koncentrerade på bara sig själva, med yogin som vandrar runt i lokalen och säger åt oss vad vi ska göra, där finner jag plötsligt mig själv. möter min blick i spegeln. ser min kropp utföra mästerverk som inte spelar någon roll för någon annan än mig själv. plötsligt slår det mig, att just nu är det här det viktigaste som kan hända. att jag står där, i korta shorts och tight linne och rödsprängt ansikte och ett hår som får mig att se ut som einsteins syster, och att jag tycker att jag är fantastisk. när jag tror att jag ska svimma av värmen och sätter mig ner på mattan för att få huvudet att sluta snurra är jag fortfarande lika fantastisk. när benen skakar som spaghetti och jag inte kan hålla positionerna som jag skulle vilja: fantastisk. jag presterar inte som jag för ett år sen hade tyckt att jag borde, men det spelar ingen roll. ikväll vann jag något annat, och jag blev plötsligt rikast i världen.

sakta, så sakta att jag inte märker det, börjar jag tänka klarare, friskare. som nytt syre efter att ha simmat lite för länge under vattnet. som första andetaget, när jag går ut från den över 40 grader varma lokalen, med yogamattan under armen och svetten som fullständigt forsar från mig.

och när mitt sällskap för stunden kommer ut och vi pratar om vi har upplevt klassen känns det som att jag strålar. energin och kraften som puttrar under huden, skär igenom skinnet och skjuter runt omkring. jag tror inte att hon märker något. det gör det nästan ännu finare. där sitter jag, och har just hittat något i mig själv som jag inte kan sätta ord på, än mindre visste fanns. något som känns revolutionerande och stort. och bredvid mig finns en vän som kanske inte anar någonting.

vilken hemlighet, va.