för första gången på länge finns det ett lugn i kroppen. inga borden eller måsten. inga tider att passa eller tunnelbanor att hinna med. bara solen och den klarblå himlen, vinden som är så varm att den knappt känns, ettåringen på filten som skrattar som en gammal gubbe och hennes mamma, som jag känt tio gånger så länge som den lilla ettåringen har funnits till.

 

på eftermiddagen tar vi färjan in till fastlandet igen. jag drar vagnen och ylva har elise på höften och vi kramas hej då vid nationaltheatret där vi ska åt varsitt håll. jag uppåt løkka. hon hem till man, barnmat, bollhav och blöjbyte. våra två parallella liv. vetskapen om att det är tio minuters tågresa mellan oss. vi ses snart igen. lugnet. lättnaden.

 

senare sitter jag på en badbrygga mitt i stan med en av dom finaste människorna jag känner. kvällssolen i vattnet, saltet i håret, badklädda kroppar runt omkring, ingen den andra lik. "jag brukar gå ner och bara umgås" säger hon. "jag ser havet som min vän." såna där ögonblick man bara vill kapsla in och spara för evigt. blänket i hennes solglasögon. den rofyllda rösten. kärleken till hela det här fruktansvärt fantastiska, stora livet.

 

dagen efter regnar det. under natten har jag vaknat flera gånger av tunga droppar som piskar på mitt öppna fönster. jag står på perrongen och väntar på tunnelbanan och ett äldre par går förbi, hand i hand. kvinnan ler mot mig, och det där vi pratade om i går sköljer över mig igen. när människor blir så extremt verkliga. ibland slår det så hårt - mötet med en annan människa, med andra tankar, andra känslor, men samma levande liv inom sig som jag. det är enkelt. så lätt. och så jävla, jävla vackert.