jag har fått en ny happy song. eller, kanske inte direkt en happy song, för den får mig inte sådär hispig som annars. den ger mig inte superhjältekrafter och känslan av att vara oövervinnerlig, oslagbar, som att jag ska sprängas av lycka. inte heller spritter det i benen och jag dansar inte när jag går på gatorna. men stegen blir lite längre. jag går lite fortare, andningen blir lugnare och djupare. jag sträcker på mig och skjuter fram bröstet. "här är jag." jag är inte i den där bubblan av härlighet, eller jo, men det är en mycket större än den lyckobubbla som gör att jag bara ser mig själv och allt i min närmsta närhet. det är en bubbla runt hela stan. runt hela planeten. runt hela universum. plötsligt ser jag vägen, känner den våta asfalten under skosulorna. plötsligt märker jag vinden som drar i luggen och krockar mot mina kinder. jag smakar luften och är fullt medveten om min del i hela det stora kretsloppet när jag andas ut. det är ett stort lugn som faller över mig, som letar sig in i mitt bröst och övertygar mig om att ingenting är farligt, allt är som det ska vara och allt som var blev till för att det måste bli så.

 

jo. det är en happy song, bara utan det där som sprudlar.

 

och ibland när jag går omkring här på gatorna i göteborg och lyssnar på den här låten så tänker jag på dig. jag tänker att du går barfota i långa, svala tygskynken, för det är vad jag hade gjort om jag var långt bort i varma afrika. jag tänker att du är fräknig och lycklig och att när du sätter på den här låten kanske vi lyssnar samtidigt, kanske vi lyssnar tillsammans. tänker, då är vi ju på samma plats ändå.

 

och solen skiner inte från himlen, den kommer inifrån mig, och jag vet att du skiner, du med.