måndagar kan vara så grå. efter en härlig helg ska man tillbaka till vardagen. upp alltför tidigt, sömndrucken med håret på ända. ögonenlocken hänger och påsarna under ögonen liksom trycker uppåt så man bara ser genom smala springor. långsamt segar man sig in i duschen, blir knappast piggare av det varma vattnet, bara blöt, och så fort man kliver ut och in i handduken påminns man om att det inte direkt är sommar längre. golvet är kallt. tassar på tå tillbaka till sovrummet, bylsar på sig så mycket kläder som möjligt för att sluta huttra. och fast man har masat sig upp i god tid blir det alltid bråttom, bråttom och plötsligt måste man springa till cykeln och sen trampa som en galning för att med svetten rinnande längs ryggen stämpla sig in en minut innan man börjar jobba.

 

det här är mer regel än undantag för denna fröken. så även denna morgon. i lördags var vi på fest till tidig morgon, och med bara 11 timmars sömn från lördag till måndag var jag knappast utvilad när klockan ringde denna måndagsmorgon. dessutom drömde jag en massa knasigt inatt och pratade en hel del, så det känns som att jag har varit vaken halva natten.

 

men trots det, trots allt detta jävliga gillar jag ändå måndagar. jag gillar det här med att starta på nytt, kalendern i telefonen byter rad, vi sätter upp en ny vaktlista på jobbet och budgeten ställs om på noll. det som har varit har varit och livet känns liksom färskt, fräscht och spännande! plötsligt har jag, till skillad från söndagkvällar, hundra saker att se fram emot, jag skriver listor på saker jag ska hinna med just denna veckan och när jag lägger mig längtar jag till nästa dag.

 

vad jag såg fram emot och som lyckades dra mig upp denna gråkalla morgon? kvällsträning i s:t hanshaugen-parken. att vi dessutom skulle vara på ett nytt ställe och alltså göra nya grejer var också himla exciting. jag hade planerat och packat ner ett gäng matlådor, härligt sprängfyllda av energi, och med en celcius och en snabb pwo i magen var jag supertaggad! vi fick improvisera lite, min högerarm har knasat till sig och det verkar som att en sena i armbågen inte riktigt vill samarbeta för jag kan inte sträcka ut armen helt utan att det smärtar som fan.. men dagens pass innefattade tre rundor med intervaller av sidohopp, jogg med höga knälyft och bakåtspark och box-löp på en stubbe, tre rundor med baklängesgång med pt-rep, burpees och magträning, tre rundor med jägarvila, bulgariska utfall, backintervall och säteaktiverande planka och så ett par rundor med rodd med pt-rep och par-situps. jag var härligt trött och sliten men samtidigt full av ny energi efter timmens slut! jag blir så fascinerad av den där känslan. känslan av att vara helt utpumpad, men samtidigt starkast i världen. mitt starkaste jag. mitt bästa jag. för fy fan vad jag är bra!

 

och resten av veckan är också späckad av härliga pass. imorgon ska jag på corebar HIT efter jobbet. på onsdag kväll har jag pt-timme med anniken och på torsdag gratis pt-timme med en instruktör på elixia. på fredag tar jag antagligen vilodag, för i helgen har anniken corebar-masterclass som jag vill vara med på. i alla fall på söndag. möjligen också på lördag. blir en härlig vecka. och nu ska jag sova, så att det äntligen kan bli imorgon.

 

och förresten. en annan anledning till att denna näst sista måndagen i augusti har varit en speciellt fantastisk en, är att inatt föddes lilla maya lykke. max lillasyster och min fina kusins och pers lilla dotter. bara det är ju en sensation som får håren att resa sig och mig att börja grina lite.

det svåraste med att byta stad, land, liv är att jag numera har två hem. och det svåraste med att åka hem är att åka, just det, hem igen. den här helgen var efterlängtad på många sätt. ellika och niklas skulle gifta sig. jag skulle få spendera två dagar med min familj i en annan stad, som på en minisemester mitt bland arbetsveckorna. framför allt skulle jag få klämma på min vackra storasysters stora mage! och börja lära känna mitt ofödda syskonbarn. få ett par irriterade sparkar i handen. känna hickningar. sånt där som gör mig tårögd, bara av tanken.

 

medvetet hade jag inte sagt till att jag skulle komma hem. inte mer än till fanny och kristin. flyget landade 08.40 på arlanda, jag hade klipptid klockan 14, före det skulle en lunch med fanny hinnas med (som sen ändå inte blev av, men ändå) och efteråt en fika med kristin. klockan 10 på lördagsmorgonen skulle vi sitta i bilen, och eftersom det blev bestämt i sista liten att jag faktiskt fick ledigt och kunde åka hem och mina uppsalatjejer brukar vara ganska upptagna fröknar lät jag helt sonika bli. tills nathalie fick nys om saken. och frågade om jag inte skulle med på lite fest. och maria erbjöd sig att skriva mig på listan till snerikes. och det var en förfest hos linda, och alla mina favoriter skulle vara där. kunde liksom inte tacka nej.

 

och kvällen blev så jävla fin, med prat och skratt och dans och billig öl. tiden gick alltför fort, och efter några få timmars sömn satt jag i bilen på väg till ljusdal.

 

bröllopet var fantastiskt. såklart. när dörrarna slogs upp och brudparet skred in räckte det med att syrran gav mig en blick så stod vi där med tårarna och sminket rinnande nerför kinderna. det var så vackert! på söndagen bar det av nästan direkt från ljusdal till arlanda, och vips var jag hemma i oslo igen.

 

det är så jävla dubbelt, alltså. jag älskar mitt liv här, jag är så glad för alla härliga människor jag träffat och nya vänner jag fått. vår lägenhet är supermysig och läget är perfekt, jag har en bra anställning och trivs så himla bra på jobbet. min bästa vän bor två minuters promenad från mig, jag kan göda alla mina fritidsintressen på det sättet jag vill. jag har lyckats komma en bra bit på väg med både mitt fysiska men framför allt psykiska mående genom att ha haft turen att få tränas av en otrolig pt, jag har en fantastiskt spännande höst framför mig och mina framtidsplaner har aldrig varit klarare än såhär.

 

ändå gör det ont i mig varje gång jag tänker på uppsala. inte som stad, men på vad jag faktiskt missar av att inte vara fysiskt närvarande hos alla människor jag håller kär. små saker. stora saker. sånt jag inte är delaktig i, för att jag bor 50 mil bort och inte är hemma mer än fyra-fem gånger per år. att jag får tårar i ögonen varje gång jag kramar mamma och pappa hej då. tanken på att det nog dröjer ett par-tre månader, minst, innan jag får hänga med tjejerna igen. att det kommer en bebis snart, och jag kommer inte ens vara i samma land när dom åker in till bb. det kommer att vara höst då, när jag sätter min fot på svensk mark igen.

 

och samtidigt är jag så tacksam. så väldigt, väldigt tacksam för att ni, mina vänner, håller ut. och inte släpper taget om mig, fast det går så lång tid mellan gångerna. hade det varit så hade jag nog fått överväga att flytta lite närmare, och kanske ha ett liv lite mindre likt det fina jag har nu. för jag släpper fan inte taget om er.

jag vaknar med det där välbekanta födelsedagspirret i magen. klockan står på nio, men jag vaknar redan kvart i åtta. kan inte sova längre. alldeles för förväntansfull. jag och ylva ska på tivoli, på tusenfryd! jag älskar karuseller. är barnsligt förtjust i allt som snurrar, skjuter mig upp och släpper mig ner, att spännas fast i en vagn och slungas iväg med en förskräcklig fart. att tro att jag ska dö, och samtidigt känna mig säker. adrenalinet.

 

vi möts på jernbanetorget och time:ar bussen perfekt. på tjugo minuter är vi där. solen skiner och jag bränner mig på axlarna. vi köar och åker och köar och åker. det finns ett vattenland med rutchkanor, vi är dom enda över tio bast och sminket rinner nerför kinderna. äter pizza och dricker öl till lunch, precis som sig bör på nöjesfält. skrattar. pratar. åker fler karuseller. jag får hysteriska fnitterattacker i berg- och dalbanorna. ylva skrattar mest åt mig. så åker vi en grej som snurrar runt och åker fram och tillbaka, högt, högt upp. kraften gör att jag liksom trycks ner och sitter halvt dubbelvikt i sätet, jag garvar så mycket att jag måste kippa efter luft, blåsten gör att läpparna fastnar i ett galet grin samtidigt som dreglet skvätter på ylva. försöker torka bort det men kan knappt få upp handen. frustar. skrattar. när vi väl kommer av är jag alldeles svag i kroppen, men adrenalinstinn och jag skrattar fortfarande. vi spelar på chokladhjul och ylva försöker sig på gripklon, men vi vinner ingenting. jag blir lite sur och kommer på varför jag aldrig spelar på såna här ställen. innan vi tar bussen hem köper vi glass. min första glass den här sommaren. det är skitkul att vara på tivoli, det är helt underbart med sommar och det är så fint att få kvalitetstid med ylva en hel dag, alldeles för mig själv!

 

när vi går av bussen i stan igen har det börjat regna. åskan mullrar och stora, tunga droppar gör oss dyngsura med en gång. jag springer till bussen och skorna kippar. när jag närmar mig hemma regnar det fortfarande, men inte lika häftigt som förut. och jag är redan så blöt, och kommer ihåg att jag älskar ju regn, så jag går av bussen en hållplats för tidigt. går sakta medan regnet rinner in i ögonen och mina egentligen vita converse blir mer och mer grå.

 

och när jag kommer hem, kall och jävlig, tappar jag upp ett varmt bad med mycket bubblor och så ligger jag där med mina skrynkliga tår och russin-fingrar tills vattnet nästan är kallt. så trött, och min balans är fortfarande lite rubbad efter dagens attraktioner. det känns som att soffan gungar när jag ligger ner. jag känner mig liten igen. som om jag var nio år och utan andra bekymmer än att mina manchesterjeans är för stela och att det är ett helt år tills jag får åka karuseller igen.