har blivit sex träningspass den här veckan. en singel-pt i måndags, corebar på tisdagen, duo-pt på onsdagen, teknikcheck med en instruktör på elixia plus överkropp i torsdags, tuff legday plus extra smått och gott med kristine igår och så dagens: latin jazz på elixia carl berner. egentligen vill jag bara ligga på fem pass, då mår min kropp och psyke som bäst och då känner jag att jag har balans, att jag fortfarande har roligt. OM jag kör ett sjätte ska det vara ett pass för psyket (som yoga, pilates eller body balance), för att jag har otroligt mycket energi, eller, som idag, för att jag har sån jävla lust. så jag tryckte in det här timmeslånga danspasset.

 

var en härlig kille från norska baletthögskolan som undervisade. jag, som inte har tagit en pivot turn eller pas de bourrée sen jag tog klasser på spinoff för tre år sen, slet fort av mig mina rumpf-sneakers med delad sula som jag tidigare hade rotat fram i källaren. vi varvade teknikövningar med koreografi, en kort stretch uppblandad med flatback, contract, release. djupa pliéer och lätta fötter. turn-out, adagio, point, flex, alla dessa termer jag sorterat bort som oviktiga och som nu föll sig helt naturligt.

 

jag fattar inte hur jag har kunnat glömma. fotsulornas hasande mot golvet. styrkan i benen, balansen, spottandet i piruetterna och hållningen som kommer med hållet center och framskjuten bröstkorg. tyngden i svanskotan. att ta koreografi och fixa det. och så lärarens kommentar på slutet: "jag ser att du har dansat tidigare, jag ser det på din turn-out." det är som att lära sig cykla, visst nog. och jag kan inte låta bli att googla upp dansskolor i oslo, se vilka som har kvällskurser, vad som är möjligt med ett tiotillsex-jobb.

 

med min gamla hållning, en dansares hållning, går jag ner i omklädningsrummet efter timmens slut. min första dansklass på tre år. kroppen är stark, sinnet ljust och huvudet fullt av bilder som blixtrar förbi. stångövningar på boland. projektarbetet i trean. kullerbyttor, hopp och fång på trixlektionerna med toby. "titta på mamma!" - vår balettlärare på gymnasiet. spring i trapporna på ekeby. diagonaler över mjuka golv. jag, steppandes på en pall på stora scenen på stadsteatern. sena kvällar i danshuset på kävesta. nötet av "jag vet en deilig rosa" på spinoff. snabba fötter på steppskolan i trikkestallen.

 

plötsligt har jag hittat tillbaka till mig själv. det är ju det här jag tycker om. det är ju det här jag älskar! och det är här jag känner mig som allra mest hemma. i dansen. jag fattar inte hur jag någonsin kunde sluta.

måndagar kan vara så grå. efter en härlig helg ska man tillbaka till vardagen. upp alltför tidigt, sömndrucken med håret på ända. ögonenlocken hänger och påsarna under ögonen liksom trycker uppåt så man bara ser genom smala springor. långsamt segar man sig in i duschen, blir knappast piggare av det varma vattnet, bara blöt, och så fort man kliver ut och in i handduken påminns man om att det inte direkt är sommar längre. golvet är kallt. tassar på tå tillbaka till sovrummet, bylsar på sig så mycket kläder som möjligt för att sluta huttra. och fast man har masat sig upp i god tid blir det alltid bråttom, bråttom och plötsligt måste man springa till cykeln och sen trampa som en galning för att med svetten rinnande längs ryggen stämpla sig in en minut innan man börjar jobba.

 

det här är mer regel än undantag för denna fröken. så även denna morgon. i lördags var vi på fest till tidig morgon, och med bara 11 timmars sömn från lördag till måndag var jag knappast utvilad när klockan ringde denna måndagsmorgon. dessutom drömde jag en massa knasigt inatt och pratade en hel del, så det känns som att jag har varit vaken halva natten.

 

men trots det, trots allt detta jävliga gillar jag ändå måndagar. jag gillar det här med att starta på nytt, kalendern i telefonen byter rad, vi sätter upp en ny vaktlista på jobbet och budgeten ställs om på noll. det som har varit har varit och livet känns liksom färskt, fräscht och spännande! plötsligt har jag, till skillad från söndagkvällar, hundra saker att se fram emot, jag skriver listor på saker jag ska hinna med just denna veckan och när jag lägger mig längtar jag till nästa dag.

 

vad jag såg fram emot och som lyckades dra mig upp denna gråkalla morgon? kvällsträning i s:t hanshaugen-parken. att vi dessutom skulle vara på ett nytt ställe och alltså göra nya grejer var också himla exciting. jag hade planerat och packat ner ett gäng matlådor, härligt sprängfyllda av energi, och med en celcius och en snabb pwo i magen var jag supertaggad! vi fick improvisera lite, min högerarm har knasat till sig och det verkar som att en sena i armbågen inte riktigt vill samarbeta för jag kan inte sträcka ut armen helt utan att det smärtar som fan.. men dagens pass innefattade tre rundor med intervaller av sidohopp, jogg med höga knälyft och bakåtspark och box-löp på en stubbe, tre rundor med baklängesgång med pt-rep, burpees och magträning, tre rundor med jägarvila, bulgariska utfall, backintervall och säteaktiverande planka och så ett par rundor med rodd med pt-rep och par-situps. jag var härligt trött och sliten men samtidigt full av ny energi efter timmens slut! jag blir så fascinerad av den där känslan. känslan av att vara helt utpumpad, men samtidigt starkast i världen. mitt starkaste jag. mitt bästa jag. för fy fan vad jag är bra!

 

och resten av veckan är också späckad av härliga pass. imorgon ska jag på corebar HIT efter jobbet. på onsdag kväll har jag pt-timme med anniken och på torsdag gratis pt-timme med en instruktör på elixia. på fredag tar jag antagligen vilodag, för i helgen har anniken corebar-masterclass som jag vill vara med på. i alla fall på söndag. möjligen också på lördag. blir en härlig vecka. och nu ska jag sova, så att det äntligen kan bli imorgon.

 

och förresten. en annan anledning till att denna näst sista måndagen i augusti har varit en speciellt fantastisk en, är att inatt föddes lilla maya lykke. max lillasyster och min fina kusins och pers lilla dotter. bara det är ju en sensation som får håren att resa sig och mig att börja grina lite.

jag är en sucker för nystarter. måndagar, månader, efter semestern, nästa gång jag handlar. det mesta funkar, och allt som oftast kan jag hitta en anledning att börja på nytt. göra om, göra rätt. inte för att jag nödvändigtvis måste ha gjort fel innan, men strävan efter att vara bäst finns alltid där, och vad jag än gör kan jag alltid göra det lite bättre. förr skapade denna livsfilosofi bara problem. numera väljer jag att se det som något positivt. en strävan som gör att jag når mina mål. en envishet som tar mig dit jag vill, och en viljestyrka som får mig att hitta mitt bästa jag. varje måndag, månad, efter semestern eller nästa gång jag handlar.

 

i lördags var jag och kristine på harrytur till sverige. (för er svenskar som inte förstår: harrytur är när man åker över gränsen och köper billig, svensk mat. superbra grej!) vi var till nordby, som är ett stort köpcenter med inte bara matbutik utan även kläder, sportbutiker, prylar och caféer. typisk nystart-material. jag köpte på mig mängder av keso, kvarg, olika quorn-produkter, naturligt jordnötssmör och low carb-nudlar. inne på rusta hittade jag en billig matvåg, och när jag väl kom hem igår efter en heldag på stranden och lite häng med emilia, anton och adam satte jag igång att väga, räkna och kolla upp min kost.

 

jag har länge anat att jag inte käkar tillräckligt med mat, att jag ligger på kaloriunderskott och att jag inte får i mig allt vad jag behöver när jag tränar som jag gör. så. detta nya projekt handlar om att se till att jag äter tillräckligt och får i mig nog. mycket proteiner, lagom av fina fetter och lite kolhydrater. allt för att min kropp ska må så bra som möjligt och sluta käka upp sig själv. jag gjorde i ordning en hel hög med matlådor och idag känns det som att jag inte gjort annat än hängt på bakrummet och ätit.

 

 

efter nio och en halv timme på jobb tog jag mig efter många om och men till gymmet för en halvtimme på crosstrainern och en timmes pump på armar och axlar. och nu, när jag har kraschlandat i sängen, känns kroppen härligt påfylld och väääldigt trött.  är så jävla nöjd över mig själv idag. det ska jag ha. imorgon ska jag upp tidigt och packa matlådor och träningsbag för att sen vara på jobbet redan tio i nio. då ska siv lära mig att öppna butiken. life's good. vi hörs!

 

   

 

här om dagen postade jag en status på facebook. "tjena jantelagen! idag har jag varit RÅ på bislett stadion, tränat skiten ur min semesterslappa kropp och ätit upp alla fem matlådor jag har haft med mig. jag har även varit sjukt trevlig och glad mot kunder trots att min jävulska magkatarr är tillbaka och fått mig att vilja gå dubbelvikt. sen har jag klarat av min första dag som biträdande avdelningschef med bravur och stängt butiken helt på egen hand. och just det, jag skiter i dig! herrå!" sen dess har jag tänkt lite på det här med att uppenbart tycka om sig själv. hur ofta jag svarar en komplimang med "äsch, det var väl inget!" eller "ja, fast det var ju bara för att.. egentligen så.." eller "men har du sett dig själv då?!" även fast dessa så kallade ursäkter, speciellt dom riktade tillbaka mot andra, inte är något jag bara säger utan oftast även tycker, så blir det bara så.. löjligt? jag är 24 år. om tre månader och 17 dagar fyller jag 25. jag undrar när jag ska lära mig att säga tack.

 

för snart två år sen var jag och hälsade på moa i danmark. hon berättade då om en sak som hon brukade göra för att fokusera lite på sig själv, sitt eget nu och för att öka självförtroendet en smula. en "bra/tack/hjälp"-bok. att varje kväll skriva ned vad man har gjort bra under dagen, vad man är tacksam för och vad man behöver hjälp med. två dagar höll jag detta. tidigt i våras när jag var rätt så ostabil i mig själv pratade jag med anniken, och hon rekommenderade samma sak, fast utan att be om hjälp. "det är som med lagen om attraktion" sa hon, "jag tänker att om du ber universum om hjälp kommer du aldrig få det du vill ha. du måste vara övertygad för att kunna ta emot." så jag tänkte att jag ska försöka igen. bra och tack.

 

jag är en bra arbetsledare. jag är trevlig mot mina kollegor men jag kan också säga till, vänligt men bestämt, när någonting ska delegeras. jag gör det jag ska med största nogrannhet, jag arbetar intensivt och får en hel del gjort. jag är trevlig mot människor i min omgivning och jag hanterar svåra kunder med ett lugn som oftast gör att denne går från butiken lite mindre hetsig än innan. jag har ätit en stor och matig sallad och varit noga med att få i mig mer än bara gurka och tomat. snart ska jag iväg på träning och jag vet att jag kommer göra mitt yttersta och pressa min kropp så hårt som den klarar av att jobba idag.

 

och jag är tacksam för att solen skiner. jag är tacksam för att jag har ett jobb att gå till, för att folk på jobbet tycker att jag är duktig, för att jag är omgiven av fina vänner och för att min familj tjatar på mig att jag ska komma hem till sverige. jag är tacksam för att jag har pengar på sparkontot och för att min cykel inte blev stulen under tiden vi var utomlands.

 

så. nu ska jag ta mina bruna, starka ben till st hanshaugen för utomhusträning med fina människor. sen ska jag gå hem och äta middag innan jag ska lägga mig tidigt och förhoppningsvis ta igen lite förlorad sömn. en till dag, sen är det långhelg på denna fröken - en helg som innefattar carola-konsert i tønsberg med ylva och harrytur till strömstad med kristine! må gott!

 

emilia sover hos mig några nätter nu inför tågluffen. för att vi ska vänja oss vid varandras sällskap. (som om vi inte hänger tillräckligt ofta ändå..) nej, skämt åsido, hon har hyrt ut lägenheten medan vi är borta och slaggar därför omkring på soffor. ikväll när jag kom hem satt hon i soffan och åt middag. "hur har din dag varit?" frågade hon, och jag svarade glatt "bra! jag har inte gjort något speciellt, men det har varit en fantastisk dag ändå!" "ja, du brukar säga det nu för tiden!" svarade emilia, och jag hajade till.

 

för det är sant. det är verkligen, verkligen sant, och jag tänker inte ens tanken att jag jinxar någonting genom att skriva ner det, svart på vitt. från att vara en nedstämd, ledsen tjej med hela världen som tyngd på axlarna har jag, utan att märka det själv, hux flux blivit glad, sprudlande, levande! jag vaknar på morgonen och ser fram emot denna nya dag! jag sitter hemma eller gör saker. oavsett vad har jag ett lugn i kroppen som blandar sig med en sprittande känsla av nyfikenhet. nyfiken på vad nästa timme kommer att erbjuda. kanske någonting som får mig och mitt liv att helt ändra riktning och fokus. som minst bjuder denna timme på mitt eget sällskap, men det är heller inte längre fy skam.

 

i söndags var jag på grillfest och hamnade i samtal med en bekant. "vi har inte känt varandra särskilt länge, isabell, men det är någonting som har hänt med dig, är det inte? du strålar liksom." sa hon och jag hade kunnat börja grina där och då, för det är det finaste jag någonsin kan få höra. att jag strålar.

 

ja. jag trivs rätt bra med mig själv. jag trivs rätt bra med mitt liv. och istället för att bära hela världen slänger jag upp en skivstång på axlarna och drar av några knäböj.

 

ikväll tränade jag med anniken, som varje tisdag. tisdagar är superdagar av två anledningar. den ena är att det är en av två dagar i veckan som jag tvättar håret på. det ligger en barnslig lycka över det. som att byta lakan eller sova med flätor! den andra anledningen är att jag har pt. det är så HÄRLIGT att bli pushad till max och känna lår och rumpa och rygg och andra små muskler försvagas för att byggas upp och stärka till sig. och min pt är en jävel på att dela med sig av sin energi, och först nu, när jag lärt mig ta emot den utan att för den delen suga åt mig (om ni förstår skillnaden) kan jag uppskatta det på riktigt. det är jag otroligt tacksam för.

 

kvällens pass innefattade djupa front- och knäböj, hip thrusts, kontrollerade renegade row, sittande rodd, tunga latsdrag, push ups med vikt och bar rollout, och det var en sliten fröken stahlén som cyklade hemåt i kvällssolen. sliten, javisst, men glad och lycklig ut i minsta nervtråd.

 

jag antar att den här examenstiden har tagit hårdare på mig än vad jag egentligen förstått. i fredags hade jag sista muntliga presentationen, och ända sen dess har kroppen inte helt varit med på noterna. kvällen spenderades i soffan med feberkänsla i kroppen och en trötthet utan dess like. på lördagen ville jag egentligen dra ut, men lät som en kråka och kände mig hängig. råkade sova över väckarklockan med två timmar på söndagen och imorse vaknade jag med skallebank ej av denna värld. hurra! mötet på skolan fick droppas, men efter ytterligare lite vila och en redig frukost känns allting mycket bättre. drar på mig shorts och kepa, klunkar i mig en celcius och tar en pw/jogg i solen för att rycka igång kroppen också. härlig start på dagen! 

 

 

jag hajar till. dunk, dunk, dunk. det här meditativa tillståndet jag tillbringat dom senaste minuterna i avbryts tvärt av hennes lugna röst. här ligger vi på golvet, femton kvinnor i olika åldrar, sprider energier och delar med oss av varandra. och mitt i rummet ligger jag och mitt hjärta, som slår och bankar där innanför revbenen. dunk, dunk, dunk. jag tänker att det är härligt. det är härligt att känna hur trött min kropp är efter två timmars slit i strävan mot att göra den starkare. dunk, dunk, dunk. och mitt hjärta bultar på. sprider blodet ut till minsta ådra. pumpar ny livskraft till kroppen för varje slag. det är nästan som att det säger tack. tack, isabell, för att du står på och ger mig möjlighet att hoppa och skutta och hamra i bröstet ditt. tack för att du sätter mig i situationer som gör att jag ibland slår volter, eller rusar som om jag hade blivit tokig. tack, för att du omger dig av varma, inspirerande och fantastiska människor, så att jag får växa, svälla och svämma över. så att vi kan dela med oss av all den kärlek vi besitter.

 

inatt somnar jag med handen på vänster sida av bröstkorgen, med hjärtslagen i handen.

tack, lilla hjärta, för att du fortsätter slå.