i anknytning till den utegruppen jag varje vecka tränar med har vi möjlighet att skicka in en kost- och/eller träningsdagbok till vår pt, hon som leder gruppen. varje vecka kan vi, om vi så vill, få en personlig feedback på vad vi får i oss och hur vi motionerar resten av dagarna, efter våra egna specifika mål. jag har valt att sporadiskt skicka in förteckningar över både kost och träning, för att få ut så mycket som möjligt av vad vi erbjuds. någonstans under min smått krokiga väg och under alla år som har gått har jag tappat bort den "riktiga" uppfattningen om hur stor en måltid bör vara. och även om jag är fullt medveten om vad jag bör och helst inte ska få i mig för att min kropp ska må så bra som möjligt har jag svårt att sätta detta i förhållande till att jag tränar fem till sex av veckans dagar.

 

varje vecka får vi också mål som vi ska uppfylla till nästa gång. dessa mål kan vara allt från "större variation på måltiderna" till "lyssna på kroppen" - allt utifrån våra egna förutsättningar. jag har kämpat (och kämpar) för att få i mig två liter vatten om dagen. öka portioner. inte fastna i perioder av viss mat. konkreta grejer som är relativt lätta att reglera. förra veckan fick jag dock ett nytt mål.

 

 

denna pt som leder utegruppen är samma fröken som jag har tränat med i ett par år nu. det här är inget nytt. jag har fått samma övning ordinerad flera gånger tidigare, med små variationer. jag har haft lappar över hela rummet, ställen jag dagligen slänger blickar på. små affirmationer på gula post-it:s. i strumplådor. på skrivbord och anslagstavlor. på speglar och garderobsdörrar, ja, till och med på huvudkudden. och varje gång jag sett dessa lappar har jag fnissat åt dom, åt mig själv, nästan lite hånfullt. tänkt, "vad löjligt. vad löjlig jag är. det här är ju bara fånigt."

 

jag vet inte varför idag är annorlunda. kanske har jag kommit lite längre i min personliga utveckling. kanske var det bara rätt tid och rätt tillfälle. men när jag står där, med badrocken hårt knuten kring livet, rufsigt hår, med tandborsten i handen, naken och avskalad, stannar jag upp. ser mig själv i spegeln. möter min egen blick och borrar fast den där. säger, högt och tydligt, så att jag inte ska missa att höra mig själv i detta uppenbart speciella ögonblick:

 

 

varje ord med eftertryck. och plötsligt är det som att jag inte bara ser mitt ansikte speglas i glaset. plötsligt är det som att det faktiskt är någon där. ett möte med någon annan. ett möte med mig själv. vid en ålder av 25 år, fyra månader och 20 dagar ser jag mig själv för första gången. vi står sådär ett tag, jag och mig själv, i vad som känns som flera minuter men säkert bara är ett par ögonblick. och så brister vi ut i ett leende, innan stunden är över och jag skrattar till, inte alls hånfullt, men ett skratt som bara slinker ut. "vad hände?" fnissar jag och trycker tandkräm på tandborsten.

 

jag vet inte varför idag är annorlunda. kanske.. kanske håller jag bara äntligen på att växa upp.