det här inlägget börjar med att jag möter min spegelbild i hissen. jag lyssnar på en av låtarna någon la in på min dator i helgen, en meditationssång med upprepade mantran. jag är alldeles lugn. jag är alldeles lugn, men jag börjar nästan gråta när jag möter mig själv i spegeln. tårar i ögonen för att livet är härligt. jag älskar livet. jag älskar allt som finns i det och allt som inte kommit än. allt som har varit. det är vad det börjar med, och fortsättningen är något helt annat. fingrarna får gå som dom vill på tangenterna. klockan är egentligen för mycket för att jag ska skriva någonting vettigt. lägenheten är alldeles för varm och jag borde ha somnat för längesen. men ändå. jag låter fingrarna gå som dom vill.

 

du vet såna där stora tankar? svindlande tankar, som gör att man nästan ramlar ihop. som gör en alldeles svag i kroppen. det är en blandning av förtjusning och kraftig ångest som slår ner i kroppen, och man tänker "jag måste sluta, jag förintas om jag fortsätter på det här spåret." men, tänk inte på en rosa elefant. tänk inte på en rosa elefant. vad tänker du på?

 

jag menar såna stora tankar som den på rymdens omfång. var tar det slut? hur stor är rymden? om man skulle släppas fri, var tar man då vägen om det inte finns något slut?

 

eller när man lyssnar inuti kroppen. det brukar jag göra ibland. föreställa mig blodet som pumpas från hjärta ut i fingerspetsarna, går i ett omlopp, tillbaka till hjärtat, pumpas ner i tårna, och tänk om det skulle stanna upp.. det susar i öronen. hjärtslagen bankar i hela kroppen. tänk på hur allting fungerar.. hur går det ihop? känslan av blodet som rinner i varje ådra.. jag såg ett grey's anatomy-avsnitt med en tjej som ville klösa ur sig ögonen för att hon hörde varje ljud i sin kropp, högt, i sina egna öron. jag förstår henne, för fastän jag inte har den där säkert obefintliga sjukdomen som hon hade så kan jag ibland inbilla mig att jag är som hon. och då hade det varit skönt att klösa lite.

 

jag blir galen av sånt här. komplett, spritt språngande galen. och jag kan såklart inte sluta tänka på det, inte förrän jag ridit ut ångesten och faktiskt förlikat mig med tanken på att "okej, nu är det så här. blodet rinner i kroppen. om jag koncentrerar mig kan jag faktiskt känna det. men det är en bra sak. det betyder att jag fungerar. och rymden är oändlig. vi vet inte var den tar slut. vi vet inte allt. och ibland behöver vi inte veta allt. ibland behöver vi bara känna."

 

det där. stanna upp här, och läs nästa mening sakta.

jag har tänkt och tänkt och tänkt på manifestationer. jag har verkligen TÄNKT att jag ska klara av att göra den där grejen jag har tagit mig an. jag har TÄNKT att jag ska ta mig till toppen inom någonting. jag har TÄNKT att det helt plötsligt dimper ner en gratisresa till thailand i brevlådan, och jag har TÄNKT ditten och datten. tänkt. det stora problemet. min person består av två sidor. en logisk sida som vill studera och planera varje liten ting in i minsta detalj. och så en känslomässig sida som styrs av impulser och spontanitet. dom där två sidorna går inte alltid ihop. knappt alls. men på senare tid har saker börjat falla på plats i mitt liv. saker och ting börjar hända, utan att jag själv vet hur.

 

ikväll var jag och tog en öl med en kompis som jag inte sett på ett halvår, och jag berättade för henne om allt det positiva som händer nu. allt som jag hoppats på som helt plötsligt löser sig av sig självt. hur jag plötsligt kan lita på min magkänsla, för det verkar som att den ser in i framtiden och ordnar saker för mig. min kompis frågade vad jag hade gjort annorlunda från när vi sågs sist, och jag svarade att jag inte vet. fast det gör jag. jag vet det nu. jag tänker inte längre. faktiskt tänker jag knappt alls, för igår gick jag vilse två kvarter från min lägenhet, och imorse tog jag tvål på tandborsten innan jag tappade bort nycklarna fyrtiofjorton gånger. jag tänker inte. jag känner. jag får en känsla och jag litar blint på den. jag låter min känslomässiga sida styra och den logiska har gått på semester.

 

jag startar morgonen med en timmes meditation och healing, och sen går resten av dagen som en dans. dom flesta timmarna är jag ju på jobbet, men sen jag har upptäckt att jag faktiskt har slutat tänka på hur människor är och istället känner efter är det ganska fantastiskt att jobba. exempel: i måndags började jag nästan gråta av en kvinna som köpte ett par skor, sa tack och hej och vände sig om för att gå. efter två meter vände hon sig om mot mig och utbrast "ha en FANTASTISK fortsatt sommar!" hon var så fin. i tisdags var det en man som började le stort när han såg mig, och efter att han hade berömt min klänning tog han en paus och utbrast, fortfarande leende: "hela du bara.. exploderar!" och jag vet att han inte syftade på färgerna på klänningen, utan på mig. på mina energier. och folk ler mot mig. och folk är trevliga. och jag känner mig helt naturlig och varm. jag har inte haft en enda "dålig" kund på hela veckan. jag har bara haft människor fyllda av ljus. och jag insuper varje liten gnutta kärlek dom sänder till mig. och jag vet att jag sänder tusenfalt tillbaka.