tänk vad fantastiskt du är. här står jag, klockan är 21 och det är sådär friskt och krispigt ute. jag vet vad det betyder. det betyder höst. och för var höst som kommer utan att jag inte vill finnas, för var löv som faller och jag fortsätter älska dig, livet, för var dag du släpper tunga regndroppar och jag skrattar när jag cyklar uppför backar, nerför backar, av spänningen att cykla med glasögon så igenregnade att jag knappt ser någonting.. för var sak du gör som hade kunnat göra mitt liv tyngre, men som faktiskt inte gör det, så älskar jag dig bara mer, mer och ännu mer.

 

jag står alldeles upprymd vid busshållplatsen med koftan tätt runt omkring mig och halsduken virad flera varv kring halsen. så mycket i min kropp att jag bara vill skrika rakt ut. höstskriket. in a new york minute everything can change, men det kan också ändras långsamt, över tid, så jämnt att du knappt märker det. och plötsligt står du bara där. med kofta och halsduk och frusen nästipp och mjuka skor, så förbannat förälskad i livet att ett leende från busschauffören kan få dig att börja gråta.