i flera dagar har jag funderat på hur jag ska skriva det här inlägget. jag vet inte vad jag ska skriva, bara att jag vill, att jag måste skriva det, ge det sista jag har innan det tar.. slut. för den här gången.

 

i flera veckor nu har jag förberett mig. alltså, rent fysiskt förberett mig. redan i slutet av juni, när jag och siri flyttade ut från lägenheten på løkka, kom mamma och pappa och hämtade mina flyttkartonger med saker jag inte behövde ha kvar här, och i början av juli flyttade jag in hos min kusin och hennes familj. hela juli och fram till idag har jag bott här med min enda resväska, så okej, jag har förberett mig en smula mentalt också. när jag tänker efter har jag vetat om det här sen jag skickade in ansökan i april. jag har vetat om hur framtiden skulle bli och jag har valt det själv. imorgon flyttar jag. imorgon lämnar jag oslo. från och med imorgon kväll kan jag inte säga att jag bor i norge. från och med imorgon kväll bor jag i göteborg.

 

jag har slutat gråta nu. det kom som en chock egentligen, att det skulle vara svårt. jag har sagt "vi ses snart" och "tills vi ses igen" till så många nu. dom senaste veckorna har bara varit avslut och pauser. frukost hos min gamla pt och så mycket mer. tack och hej till kollegor. ett sista häng med vänner. flera hej-kramar hos min dakini. sista flygtåget från gardermoen. sista veckan som anställd på skobutiken. sista besöket hos en vän. sista, sista, sista. allting har varit en sista, för den här gången, och det har varit helt okej. ikväll var sista middagen hos min bästa vän. det var okej. tills jag cyklade hem.

 

jag säger till mig själv att det inte är sista för alltid, och jag vet att jag har rätt, för om inte alltför länge kommer jag vara tillbaka och det kommer att bli bra! det är bara det att det inte kommer att bli som förr. jag kommer inte att bo här längre. jag kommer att bo i en annan stad, i ett annat land. jag kommer inte att kunna ta mig hem på max en halvtimme. jag kommer att vara på besök. jag har aldrig tacklat förändringar särskilt bra.

 

jag är en vanemänniska. när jag har tänkt på hur jag ska skriva det här inlägget har jag hela tiden tänkt att rubriken skulle vara: "vem säger att det behöver vara svårt?". för jag har hela tiden tänkt att det skulle gå bra. att det skulle vara enkelt. jag flyttar till någonting, och herregud, jag ser SÅ MYCKET FRAM EMOT att flytta, att komma HEM till lägenheten, att lära känna området, att börja skolan, att få lära mig saker. det är så mycket bra som händer. det är bara det att det bra och allt det positiva inte nödvändigtvis måste radera det som är lite jobbigt och svårt.

 

jag läste en grej idag. "you must let got. you must allow existence itself to take you to your ultimate destiny. this is what surrender is all about. i surrender." ja. i surrender, jag med. jag låter det som ska hända hända. jag låter det kännas också. för det måste få kännas. det måste få mig att skratta, att gråta, att skrika av glädje och av sorg att inte ha människor som betyder mycket för mig vid min sida all the time. det jag önskar mest av allt är att alla mina käras öden hade sammanstrålat optimalt med mitt, så att vi hela tiden hade varandra i varandras närhet.

 

men till dig. kom och hälsa på mig snart. kom och besök mig, för om vi inte ses och hörs rätt ofta kommer jag inte vara jag, och jag trivs så jävla bra med den jag är. du är en del av mig och vi behöver varandra. ta hand om dig, och om jag inte kan vara fysiskt närvarande är jag det ändå. du vet.

 

och oslo. jag vet inte vad jag ska säga. du har varit min mamma, min pappa, min syster och min bror. du har varit den som har hjälpt och stjälpt mig och den som har tvingat mig att ta ansvar och växa upp. jag kommer att vara dig för evigt tacksam. vi ses snart. jag åker imorgon, men jag saknar dig redan.