emilia sover hos mig några nätter nu inför tågluffen. för att vi ska vänja oss vid varandras sällskap. (som om vi inte hänger tillräckligt ofta ändå..) nej, skämt åsido, hon har hyrt ut lägenheten medan vi är borta och slaggar därför omkring på soffor. ikväll när jag kom hem satt hon i soffan och åt middag. "hur har din dag varit?" frågade hon, och jag svarade glatt "bra! jag har inte gjort något speciellt, men det har varit en fantastisk dag ändå!" "ja, du brukar säga det nu för tiden!" svarade emilia, och jag hajade till.

 

för det är sant. det är verkligen, verkligen sant, och jag tänker inte ens tanken att jag jinxar någonting genom att skriva ner det, svart på vitt. från att vara en nedstämd, ledsen tjej med hela världen som tyngd på axlarna har jag, utan att märka det själv, hux flux blivit glad, sprudlande, levande! jag vaknar på morgonen och ser fram emot denna nya dag! jag sitter hemma eller gör saker. oavsett vad har jag ett lugn i kroppen som blandar sig med en sprittande känsla av nyfikenhet. nyfiken på vad nästa timme kommer att erbjuda. kanske någonting som får mig och mitt liv att helt ändra riktning och fokus. som minst bjuder denna timme på mitt eget sällskap, men det är heller inte längre fy skam.

 

i söndags var jag på grillfest och hamnade i samtal med en bekant. "vi har inte känt varandra särskilt länge, isabell, men det är någonting som har hänt med dig, är det inte? du strålar liksom." sa hon och jag hade kunnat börja grina där och då, för det är det finaste jag någonsin kan få höra. att jag strålar.

 

ja. jag trivs rätt bra med mig själv. jag trivs rätt bra med mitt liv. och istället för att bära hela världen slänger jag upp en skivstång på axlarna och drar av några knäböj.

 

ikväll tränade jag med anniken, som varje tisdag. tisdagar är superdagar av två anledningar. den ena är att det är en av två dagar i veckan som jag tvättar håret på. det ligger en barnslig lycka över det. som att byta lakan eller sova med flätor! den andra anledningen är att jag har pt. det är så HÄRLIGT att bli pushad till max och känna lår och rumpa och rygg och andra små muskler försvagas för att byggas upp och stärka till sig. och min pt är en jävel på att dela med sig av sin energi, och först nu, när jag lärt mig ta emot den utan att för den delen suga åt mig (om ni förstår skillnaden) kan jag uppskatta det på riktigt. det är jag otroligt tacksam för.

 

kvällens pass innefattade djupa front- och knäböj, hip thrusts, kontrollerade renegade row, sittande rodd, tunga latsdrag, push ups med vikt och bar rollout, och det var en sliten fröken stahlén som cyklade hemåt i kvällssolen. sliten, javisst, men glad och lycklig ut i minsta nervtråd.