jag har just blivit färdig med veckans pt-timme. ett tufft pass, vi ökade både på sittande rodd, front- och knäböj och jag är helt slut. det duggar ute. jag sticker inom rimi för att köpa grönsaker. när jag kommer ut igen har det börjat regna, och det tilltar medan jag låser upp cykeln. blir lite less. från gymmet till hem är det bara uppförsbackar, och det är så slitsamt att cykla uppåt i regn. dessutom har svettiga kläder har börjat kyla, det blåser ute, glasögonen regnar igen, jag fryser.

 

och så blir det rött ljus vid kyrkan och jag stannar till. vem vill jag vara nu? hur vill jag känna? jag har faktiskt ett val. här är något jag verkligen kan bestämma mig om, bestämma mig för, så vad vill jag? "kom igen, isabell" peppar jag mig själv. "antingen fortsätter du tjura och kommer hem som ett åskmoln, eller så tar du av dig brillorna och gillar läget."

 

och jag har ju helt rätt! varför ska jag välja att tjura och bete mig som en femåring när det enda jag måste göra är att påminna mig om att jag faktiskt älskar regn. för det gör jag! snabbt åker glasögonen i fickan, det blir grönt, jag cyklar uppåt. i regnet. sätter på min regnlåt på högsta volym, ljuden runt omkring försvinner och jag låter regnet smattra hårt mot kinder och panna och in i ögonen. när jag kommer till olav ryes upphör det. det är inte förrän jag kommer till birkelunden och himlen åter igen kastar tunga droppar på oss oslobor som jag fattar hur jävla levande jag känner mig i denna stund. en bit hemifrån hoppar jag av cykeln. sätter regnlåten på repeat. jag går sista biten, med huvudet uppvänt och ett leende på läpparna.

 

små saker som kan göra en så glad. små saker som alltid, alltid, alltid kan väljas att ses på från ett annat håll. det lite bättre hållet. och siri skrattar åt mig när jag ramlar in i hallen med mascara långt ner på kinderna och ropar "GUD VAD DET REGNAR! HÄÄÄÄRLIGT!" för det är vad det är. härligt!