i förmiddags satt jag i godan ro med datorn i knät och tecknade beställningsjobb när imessage-ikonen plötsligt började studsa. sms från syrran. "tummen upp för bebis!" bebis, ja. det känns alldeles fantastiskt underbart att äntligen få prata högt om det, nu när vi vet att allting är okej. idag var evelina och patrik på första ultraljudet och nu vet vi, att det är en frisk och kry liten pärla i storlek mango som växer och frodas där inne. tänk, va, att snart är det höst, och till min födelsedag kommer vi redan ha vår lilla skatt! och ha haft det i en hel månad!

 

och bilden då. eller bilderna, inte mindre än två stycken bifogade. en som var lite klurig att förstå innan evelina förklarat för mig, med armar och ben i akrobatiska rörelser. och så en med en arm och en knuten näve och ett litet finger som gör tummen upp. och där började jag grina första gången. samlade mig, fortsatte med mitt. "nu är den stor som en mango" skrev evelina och vred samtidigt på kranen av tårar igen. och så höll det på. jag öppnade lådan med färdigstickade små babyplagg och grät. gick förbi en spegel, slängde en blick på mig själv och tänkte "moster isabell!". skrattade och grät ännu mer. känslostormar. man kunde nästan tro att det var jag som var på smällen och inte du, kära syster!