jag hajar till. dunk, dunk, dunk. det här meditativa tillståndet jag tillbringat dom senaste minuterna i avbryts tvärt av hennes lugna röst. här ligger vi på golvet, femton kvinnor i olika åldrar, sprider energier och delar med oss av varandra. och mitt i rummet ligger jag och mitt hjärta, som slår och bankar där innanför revbenen. dunk, dunk, dunk. jag tänker att det är härligt. det är härligt att känna hur trött min kropp är efter två timmars slit i strävan mot att göra den starkare. dunk, dunk, dunk. och mitt hjärta bultar på. sprider blodet ut till minsta ådra. pumpar ny livskraft till kroppen för varje slag. det är nästan som att det säger tack. tack, isabell, för att du står på och ger mig möjlighet att hoppa och skutta och hamra i bröstet ditt. tack för att du sätter mig i situationer som gör att jag ibland slår volter, eller rusar som om jag hade blivit tokig. tack, för att du omger dig av varma, inspirerande och fantastiska människor, så att jag får växa, svälla och svämma över. så att vi kan dela med oss av all den kärlek vi besitter.

 

inatt somnar jag med handen på vänster sida av bröstkorgen, med hjärtslagen i handen.

tack, lilla hjärta, för att du fortsätter slå.