jag älskar hösten. älskar att det blir kallare, att man får ta på sig lager på lager av fina och varma kläder, älskar tända ljus och att sitta med raggsockar under en ullfilt i soffan. älskar att ha fönstret öppet, lägga sig i kalla lakan och frysa när man sticker tårna utanför täcket. älskar att lyssna på höstmusik på väg till jobbet (som den här och den här), cykla fort med bitande kalla kinder och dubbla halsdukar, slira på löv och känslan hur magen vänder sig när man inte vet om man ska cykla omkull eller klara sig. älskar att fylla år, den krispiga luften och hur ljuset liksom kämpar för att finnas kvar lite, lite till.

 

jag älskar hösten, men vi har en rätt så komplicerad relation. för varje höst så länge jag kan minnas, och det slår aldrig fel, drabbas jag av den kända, tunga höstdepressionen. den som slår mig i skallen med sin stora hammare, knockar mig med full kraft och får mig att stänga av ljudet på telefonen, gömma den i garderoben och dra täcket över huvudet. tyngden i kroppen och olusten till att umgås, höras, synas och ens existera.

 

det slår aldrig fel, sa jag. fram tills i fjol. för förra hösten var den första på många, många år som jag inte drog mig för att gå upp på morgonen. jag isolerade mig inte, jag var mycket bättre på att svara när det ringde och jag tog mig faktiskt ut och gjorde saker. med lite hjälp klarar man vad som helst. förra året behövde jag en hel del. i år är jag övertygad om att jag klarar mig själv. det är så otroligt skönt att känna så. att jag klarar mig, och mer därtill!

 

beviset på att jag har det bättre? om någon nu skulle behöva mer bevis än att jag säger det själv. jag skrattar!

 

ända sen jag var liten har jag varit otroligt duktig på att snacka i sömnen, men från tonåren och uppåt var det snarare regel än undantag att jag vaknade i full panik och grät så kudden var alldeles blöt. det gör jag inte längre. menar, sist jag var ledsen i sömnen var jag avundsjuk på att någon hade druckit vin utan mig. sånt spelar ingen roll. nu skrattar jag istället. så ofta jag kan skrattar jag. till och med i sömnen.

 

så beviset då? här har ni!

 

 

har blivit sex träningspass den här veckan. en singel-pt i måndags, corebar på tisdagen, duo-pt på onsdagen, teknikcheck med en instruktör på elixia plus överkropp i torsdags, tuff legday plus extra smått och gott med kristine igår och så dagens: latin jazz på elixia carl berner. egentligen vill jag bara ligga på fem pass, då mår min kropp och psyke som bäst och då känner jag att jag har balans, att jag fortfarande har roligt. OM jag kör ett sjätte ska det vara ett pass för psyket (som yoga, pilates eller body balance), för att jag har otroligt mycket energi, eller, som idag, för att jag har sån jävla lust. så jag tryckte in det här timmeslånga danspasset.

 

var en härlig kille från norska baletthögskolan som undervisade. jag, som inte har tagit en pivot turn eller pas de bourrée sen jag tog klasser på spinoff för tre år sen, slet fort av mig mina rumpf-sneakers med delad sula som jag tidigare hade rotat fram i källaren. vi varvade teknikövningar med koreografi, en kort stretch uppblandad med flatback, contract, release. djupa pliéer och lätta fötter. turn-out, adagio, point, flex, alla dessa termer jag sorterat bort som oviktiga och som nu föll sig helt naturligt.

 

jag fattar inte hur jag har kunnat glömma. fotsulornas hasande mot golvet. styrkan i benen, balansen, spottandet i piruetterna och hållningen som kommer med hållet center och framskjuten bröstkorg. tyngden i svanskotan. att ta koreografi och fixa det. och så lärarens kommentar på slutet: "jag ser att du har dansat tidigare, jag ser det på din turn-out." det är som att lära sig cykla, visst nog. och jag kan inte låta bli att googla upp dansskolor i oslo, se vilka som har kvällskurser, vad som är möjligt med ett tiotillsex-jobb.

 

med min gamla hållning, en dansares hållning, går jag ner i omklädningsrummet efter timmens slut. min första dansklass på tre år. kroppen är stark, sinnet ljust och huvudet fullt av bilder som blixtrar förbi. stångövningar på boland. projektarbetet i trean. kullerbyttor, hopp och fång på trixlektionerna med toby. "titta på mamma!" - vår balettlärare på gymnasiet. spring i trapporna på ekeby. diagonaler över mjuka golv. jag, steppandes på en pall på stora scenen på stadsteatern. sena kvällar i danshuset på kävesta. nötet av "jag vet en deilig rosa" på spinoff. snabba fötter på steppskolan i trikkestallen.

 

plötsligt har jag hittat tillbaka till mig själv. det är ju det här jag tycker om. det är ju det här jag älskar! och det är här jag känner mig som allra mest hemma. i dansen. jag fattar inte hur jag någonsin kunde sluta.