emilia sover hos mig några nätter nu inför tågluffen. för att vi ska vänja oss vid varandras sällskap. (som om vi inte hänger tillräckligt ofta ändå..) nej, skämt åsido, hon har hyrt ut lägenheten medan vi är borta och slaggar därför omkring på soffor. ikväll när jag kom hem satt hon i soffan och åt middag. "hur har din dag varit?" frågade hon, och jag svarade glatt "bra! jag har inte gjort något speciellt, men det har varit en fantastisk dag ändå!" "ja, du brukar säga det nu för tiden!" svarade emilia, och jag hajade till.

 

för det är sant. det är verkligen, verkligen sant, och jag tänker inte ens tanken att jag jinxar någonting genom att skriva ner det, svart på vitt. från att vara en nedstämd, ledsen tjej med hela världen som tyngd på axlarna har jag, utan att märka det själv, hux flux blivit glad, sprudlande, levande! jag vaknar på morgonen och ser fram emot denna nya dag! jag sitter hemma eller gör saker. oavsett vad har jag ett lugn i kroppen som blandar sig med en sprittande känsla av nyfikenhet. nyfiken på vad nästa timme kommer att erbjuda. kanske någonting som får mig och mitt liv att helt ändra riktning och fokus. som minst bjuder denna timme på mitt eget sällskap, men det är heller inte längre fy skam.

 

i söndags var jag på grillfest och hamnade i samtal med en bekant. "vi har inte känt varandra särskilt länge, isabell, men det är någonting som har hänt med dig, är det inte? du strålar liksom." sa hon och jag hade kunnat börja grina där och då, för det är det finaste jag någonsin kan få höra. att jag strålar.

 

ja. jag trivs rätt bra med mig själv. jag trivs rätt bra med mitt liv. och istället för att bära hela världen slänger jag upp en skivstång på axlarna och drar av några knäböj.

 

ikväll tränade jag med anniken, som varje tisdag. tisdagar är superdagar av två anledningar. den ena är att det är en av två dagar i veckan som jag tvättar håret på. det ligger en barnslig lycka över det. som att byta lakan eller sova med flätor! den andra anledningen är att jag har pt. det är så HÄRLIGT att bli pushad till max och känna lår och rumpa och rygg och andra små muskler försvagas för att byggas upp och stärka till sig. och min pt är en jävel på att dela med sig av sin energi, och först nu, när jag lärt mig ta emot den utan att för den delen suga åt mig (om ni förstår skillnaden) kan jag uppskatta det på riktigt. det är jag otroligt tacksam för.

 

kvällens pass innefattade djupa front- och knäböj, hip thrusts, kontrollerade renegade row, sittande rodd, tunga latsdrag, push ups med vikt och bar rollout, och det var en sliten fröken stahlén som cyklade hemåt i kvällssolen. sliten, javisst, men glad och lycklig ut i minsta nervtråd.

 

jag antar att den här examenstiden har tagit hårdare på mig än vad jag egentligen förstått. i fredags hade jag sista muntliga presentationen, och ända sen dess har kroppen inte helt varit med på noterna. kvällen spenderades i soffan med feberkänsla i kroppen och en trötthet utan dess like. på lördagen ville jag egentligen dra ut, men lät som en kråka och kände mig hängig. råkade sova över väckarklockan med två timmar på söndagen och imorse vaknade jag med skallebank ej av denna värld. hurra! mötet på skolan fick droppas, men efter ytterligare lite vila och en redig frukost känns allting mycket bättre. drar på mig shorts och kepa, klunkar i mig en celcius och tar en pw/jogg i solen för att rycka igång kroppen också. härlig start på dagen! 

 

jag har just blivit färdig med veckans pt-timme. ett tufft pass, vi ökade både på sittande rodd, front- och knäböj och jag är helt slut. det duggar ute. jag sticker inom rimi för att köpa grönsaker. när jag kommer ut igen har det börjat regna, och det tilltar medan jag låser upp cykeln. blir lite less. från gymmet till hem är det bara uppförsbackar, och det är så slitsamt att cykla uppåt i regn. dessutom har svettiga kläder har börjat kyla, det blåser ute, glasögonen regnar igen, jag fryser.

 

och så blir det rött ljus vid kyrkan och jag stannar till. vem vill jag vara nu? hur vill jag känna? jag har faktiskt ett val. här är något jag verkligen kan bestämma mig om, bestämma mig för, så vad vill jag? "kom igen, isabell" peppar jag mig själv. "antingen fortsätter du tjura och kommer hem som ett åskmoln, eller så tar du av dig brillorna och gillar läget."

 

och jag har ju helt rätt! varför ska jag välja att tjura och bete mig som en femåring när det enda jag måste göra är att påminna mig om att jag faktiskt älskar regn. för det gör jag! snabbt åker glasögonen i fickan, det blir grönt, jag cyklar uppåt. i regnet. sätter på min regnlåt på högsta volym, ljuden runt omkring försvinner och jag låter regnet smattra hårt mot kinder och panna och in i ögonen. när jag kommer till olav ryes upphör det. det är inte förrän jag kommer till birkelunden och himlen åter igen kastar tunga droppar på oss oslobor som jag fattar hur jävla levande jag känner mig i denna stund. en bit hemifrån hoppar jag av cykeln. sätter regnlåten på repeat. jag går sista biten, med huvudet uppvänt och ett leende på läpparna.

 

små saker som kan göra en så glad. små saker som alltid, alltid, alltid kan väljas att ses på från ett annat håll. det lite bättre hållet. och siri skrattar åt mig när jag ramlar in i hallen med mascara långt ner på kinderna och ropar "GUD VAD DET REGNAR! HÄÄÄÄRLIGT!" för det är vad det är. härligt!