jag älskar hösten. älskar att det blir kallare, att man får ta på sig lager på lager av fina och varma kläder, älskar tända ljus och att sitta med raggsockar under en ullfilt i soffan. älskar att ha fönstret öppet, lägga sig i kalla lakan och frysa när man sticker tårna utanför täcket. älskar att lyssna på höstmusik på väg till jobbet (som den här och den här), cykla fort med bitande kalla kinder och dubbla halsdukar, slira på löv och känslan hur magen vänder sig när man inte vet om man ska cykla omkull eller klara sig. älskar att fylla år, den krispiga luften och hur ljuset liksom kämpar för att finnas kvar lite, lite till.

 

jag älskar hösten, men vi har en rätt så komplicerad relation. för varje höst så länge jag kan minnas, och det slår aldrig fel, drabbas jag av den kända, tunga höstdepressionen. den som slår mig i skallen med sin stora hammare, knockar mig med full kraft och får mig att stänga av ljudet på telefonen, gömma den i garderoben och dra täcket över huvudet. tyngden i kroppen och olusten till att umgås, höras, synas och ens existera.

 

det slår aldrig fel, sa jag. fram tills i fjol. för förra hösten var den första på många, många år som jag inte drog mig för att gå upp på morgonen. jag isolerade mig inte, jag var mycket bättre på att svara när det ringde och jag tog mig faktiskt ut och gjorde saker. med lite hjälp klarar man vad som helst. förra året behövde jag en hel del. i år är jag övertygad om att jag klarar mig själv. det är så otroligt skönt att känna så. att jag klarar mig, och mer därtill!

 

beviset på att jag har det bättre? om någon nu skulle behöva mer bevis än att jag säger det själv. jag skrattar!

 

ända sen jag var liten har jag varit otroligt duktig på att snacka i sömnen, men från tonåren och uppåt var det snarare regel än undantag att jag vaknade i full panik och grät så kudden var alldeles blöt. det gör jag inte längre. menar, sist jag var ledsen i sömnen var jag avundsjuk på att någon hade druckit vin utan mig. sånt spelar ingen roll. nu skrattar jag istället. så ofta jag kan skrattar jag. till och med i sömnen.

 

så beviset då? här har ni!