när jag var yngre och ofta sov över hos min bästa vän ställde hon aldrig klockan på jämna klockslag. alltid tre minuter över. fyra minuter i. någon slags fix idé, som jag aldrig förstod. varje gång jag ställer klockan inför morgondagen tänker jag på henne, för jag ställer den alltid på hela timmar.

jämna saker, men ojämna människor. någon slags balans. alltid dras jag till symmetri omkring mig. alltid vill jag ha något defekt och nästan trasigt i mina relationer. något att laga. något att göra helt.

och aldrig är jag själv varken jämn eller symmetrisk. vad hade jag gjort för nytta då? ingen pusselbit passar in någonstans om alla kanter är släta och slipade.

kanske är det därför jag är här. kanske är det därför jag finns. för att någonstans göra nytta och någonstans passa in. eller så skaver vi bara mot varandra, allihopa, skaver och bökar och försöker frenetiskt att passa ihop, fast vi inte gör det. för att vi är så olika. för att vi inte ser likadana ut, eller har samma bakgrund och upplevelser. för att vi är stöpta i olika formar och aldrig någonsin kan slipas till samma.

kanske är det det som är meningen. att vi lär oss att passa ihop, fastän vi inte gör det. att vi lär oss att lika barn leka bäst bara är någonting man säger, och olika är vi allihopa, allihopa, allihopa.

jag med, och du med.

 

kanske är meningen inte att vi ska passa ihop. bara stå sida vid sida. ändå.