vi har planerat det här sen juni. jag har i princip bara somnat och vaknat, så fort gick tiden. och nu står dom här. fem sömndruckna tjejer på bussterminalen i oslo, en förmiddag i början av augusti. det har regnat konstant i flera veckor, men nu lättar faktiskt molnen och när vi tar trikken hem tittar solen fram. jag har fixat brunch och dukat fint i lägenheten, vi äter pannkakstårta och frukt och dricker bubbel och bubblar ikapp om vad som hänt sen sist. på eftermiddagen går vi till botanisk hage och äter citronmeliss från örtträdgården och funderar över alla döda humlor på marken. jag är fortfarande lite bubblig i huvudet av cava tidigt på dagen, bubblig, och glad!

dagen efter måste jag jobba. tjejerna tar färjan till hovedøya, det är strålande sol och hela dagen är jag avundsjuk. varenda solig dag i sommar har jag jobbat, varenda en. men solen håller i sig och när jag möter upp vid hamnen är dom rödblommiga och glada och fnittriga och det smittar av sig på mig! vi dricker kaffe och promenerar 10 000 steg och köper frukt och middag hos min gamla grönsakshandlare på hörnet. skyndar oss hem och ställer sangrian på kylning. en läser agatha christie på takterassen. två lägger sig och sover en stund. vi andra tre lagar middag och lyssnar på schlager på högsta volym. sen tar vi tusen bilder med självutlösare på balkongen och alla är vi så jävla snygga och taggade och bra, och efter att vi hetsat i oss en flaska rosa bubbel drar vi ner på løkka. mina gamla hoods! eftersom ingen annan än jag kan den här staden spelar det ingen roll var vi går, vi sjunger och skrattar och håller händer och springer fort, dricker drinkar på fru hagen, tappar glas och fnittrar, sjunger karaoke på bør & børsen, spiller öl och pussar läppstiftsmärken i pannor och det är så fint, så fint att känna att vi kommer varandra närmre för varje knasig minut! jag är glad och lätt och fan, vad jag är glad i dom här tjejerna och fan, vad jag älskar att leva!

när vi kommer hem sitter vi uppe och pratar i en, två, tre timmar, jag vet inte så noga. en somnar halvvägs in under köksbordet, en dvalar, med huvudet i mitt knä. till slut är vi bara två tappra snackare kvar som öser ur oss om allt och ingenting. såklart! vi två är dom snackigaste av oss alla sex.

nästa dag åker halva skaran hem. bara halva dock, och jag är så lättad och tacksam för att jag inte blir ensam sådär hastigt, lättad över att jag slipper tomheten och tystnaden i lägenheten och tacksam för att jag faktiskt har två av dom kvar. dom sista dagarna gör vi inte mycket. vi promenerar runt i staden, lite planlöst, lagar middag för tre och ser på film. sådär skönt och kravlöst så att det nästan känns som semester, riktig semester, åtminstone för en liten stund.

till slut kommer ändå vardagen ikapp. jag måste jobba. dom andra måste åka hem. dom hoppar av vid jernbanetorget och jag ska vidare med trikken. vi kramas hårt innan dom tränger sig fram och bort med sina resväskor. jag vinkar genom fönstret och jag vet, att det här nästa året i göteborg kommer bli så mycket bättre än mitt första. så mycket rikare. för, i augusti förra året visste jag inte ens att dom här fem fantastiska, roliga, glada, kloka, härliga tjejerna ens fanns. och nu kan jag knappt bärga mig tills jag kommer tillbaka till göteborg, så dom och hela staden kan berika mitt liv lite till.