jag har aldrig varit särskilt bra på att bara ta det lugnt. ska helst ha något för mig, hela tiden. under flera år fullkomligt AVSKYDDE jag till exempel att se på film, för jag blev så otroligt rastlös. (det var innan jag började på folkhögskola och lärde mig sticka på riktigt, mitt i skogen där film och stickning var det enda kvällsnöjet.) jag lärde mig att göra två saker samtidigt. ett öga på filmen, det andra på garnet. till den tidspunkt då jag upptäckte att det är ganska lätt att missa en maska när man inte är fullt koncentrerad och stickar i en rasande hastighet. för det är också något jag har problem med. tålamodet. fort skare gå. perfekt skare bli. som så många andra, framförallt tjejer, jag känner.

 

en period var det hästar. under ett par av mina mellanstadieår var hästar allt jag andades. min häst i brevlådan. hovkratsar, gummisnoddar och mankammar för veckopengen. ridlektioner, lördagar i stallet, ledsagare och ridläger på sommaren. mamma vaknade till och med en natt av att jag sprang upp och ner för källartrappen och försökte fånga in hästar i sömnen. "skyll dig själv då, dom sliter sig!" sen var det musiken. sjunga i kör, läsa noter, skriva låtar, gitarr, piano och efter studenten kurser i både musikteori och körsång på universitetet. och så dansen då. som egentligen följt mig under hela min uppväxt och bara eskalerat, från en till tre, fem, nio timmar i veckan och under det där folkhögskoleåret ibland sju-åtta timmar om dagen, tills dess att jag vid 22 års ålder sa "tack och hej!" och slutade. varför vet jag fortfarande egentligen inte.

 

när jag så för ett par år sen fick överta fridas medlemsskap på gold's gym precis vid jobbet, inspirerades till att köpa ett knippe pt-timmar och faktiskt blev en stammis i träningslokalerna blev det samma sak. ett nytt intresse! jag fick lära mig nya övningar, nöta teknik, lära mig att köra slut på kroppen och komma igen. en för mig okänd och annorlunda trötthetskänsla, helt motsatt den som följer efter en hel dag av dansträning. muskler som ömmar, men fortfarande kliar av viljan att röra på sig. och där någonstans satte jag standarden för mig. fem dagar i veckan. aldrig mindre än fyra. springa, lyfta, hoppa, dra, stretcha mindre, pumpa mer. efter ett tag lite yoga då och då. veckodagarna har varit planerade från morgon och kväll, jag har haft hur kul som helst, utvecklats som en dåre och det har varit en glad och trött kropp som somnat varje kväll.

 

men så hände något. för en morgon vaknade jag upp med en kropp som lugnt och stilla helt enkelt sa "nej. inte nu. inte mera." jag har inte förstått vad det har varit, gör fortfarande inte, för det här är en känsla jag inte alls har känt igen. plötsligt fick jag inte sova om nätterna. svårt att komma till ro, hyperventilerade, kallsvettades och om jag väl somnade drömde jag intensivt och vaknade flera gånger under natten av att jag högljutt pratade i sömnen. på morgonen var jag ännu tröttare än när jag la mig, och som en följd på det var kroppen såklart inte alls med på noterna. varje dag tog jag med mig ryggsäcken med träningskläder. varje kväll fick dom åka med hem igen, utan pitstop på gymmet. aldrig uppackade, för bara tanken av att tvinga kroppen till motion gjorde att jag fick tårar i ögonen. och långt där bak en röst som sa "lyssna på kroppen. det är det viktigaste. lyssna på kroppen."

 

så fick jag en länk skickad till mig. "vanliga tecken på överträning är sämre prestationer, större risk för infektioner, ökad trötthet, depression, ökad puls, huvudvärk, viktnedgång, sömnsvårigheter, att vakna utan att vara utvilad." jag kände igen mig i sju av dessa nio punkter. eftersom jag nu har självdiagnostiserat mig är det egentligen ingenting jag kan ta fasta på, mer än att det ringde sju små varningsklockor och jag valde att lyssna på dom. så, dom senaste veckorna har jag försökt att andas med magen. känna efter. "godmorgon kroppen, hur mår du och vad vill du idag?" oftast har det varit en tung kropp. då har jag promenerat till jobbet eller tagit en omväg med cykeln hem. ibland har det känts helt okej, och då har jag passat på med några kilometer joggning eller ett kort cirkelpass. kanske var det här det som måste till. jag har ju hört det förr: "ta det lugnt, lyssna på kroppen, ställ inte för höga krav på dig själv, andas med magen." och jag har tänkt att jag ska göra det, men så har någonting kommit emellan.

 

allting med måtta. lagom är bäst. imorse vaknade jag tre minuter innan klockan ringde, efter tio timmars djup sömn. kan inte minnas att jag drömt något. det var längesen det hände. liten frukost på det och några timmar i soffan innan jag faktiskt tog mig i kragen och gick till elixia för första gången på två veckor. 40 minuters cirkelträning med skivstång så var kroppen helt slut, men faktiskt piggare ändå. kropp och själ är båda rätt nöjda. och när jag gick hem regnade det och jag tog av mig brillorna och fick regnet i ansiktet och det var härligt! snart ska jag till emilia och äta middag med karlar vi inte sett på länge. blir inte så många ägg på oss, gissar jag, men däremot några påsk-öl. 'cause we're worth it. och om jag frågar kroppen idag vad den vill svarar den definitivt "idag, isabell, gör du allting precis som jag vill".