idag hade verkligen kunnat sluta dåligt. jag hade kunnat snurra in mig i sämre tankemönster, stirrat mig blind på allt som inte gått som jag har velat och grävt ner mig i min egen pessimism. den gamla isabell var ganska duktig på det. hon som knappt brydde sig om vad som hände, för att hon, medvetet eller ej, var övertygad om att universum inte ville väl. att livet bara handlade om att stå ut. hon som inte tänkte AKTIVT utan bara.. sög åt sig och lät luddiga funderingar spinna på tills nätet var komplett.

till gamla isabell vill jag bara säga: jag vill aldrig mer bli som du. jag föraktar dig inte, fast du inte vet om det har du lärt mig en hel del. jag uppskattar att jag var du en gång, men tro mig, jag ska aldrig mer låta dig ta den större platsen i mitt liv. jag tycker bättre om mig nu. jag vet att jag är en bättre människa. jag börjar lära mig att jag är värdefull. jag litar på att folk som säger fina saker om mig menar det och inte bara gör det för att vara snälla. den stora skillnaden på dig och mig. du hade hånskrattat och stampat på dig själv. det ska jag aldrig göra mer.

för jag trivs bra. det är fantastiskt att se mig själv utvecklas. och jag älskar den här nya isabell som sakta, omärkbart smög sig på och vips, bara så självklart tog över kontrollen. hon som styr med en hand som bara blir säkrare och stadigare för varje minut som går. hon som SER att världen inte kretsar kring isabell, utan faktiskt kring varje existerande varelse. hon som med rastlösa fötter ivrigt börjar trampa upp en stig, som blir en grusväg, som blir en gata och till sist en motorväg. en autobahn mot sina drömmar.

och jag älskar att jag går och lägger mig med ett leende på läpparna och tänker att, "fan, den här dagen var väl inte så pjåkig? nej. vad var det som var så tungt tidigare? det orkar jag inte ens fundera över. för den här dagen var ju riktigt, jävla bra."