det svåraste med att byta stad, land, liv är att jag numera har två hem. och det svåraste med att åka hem är att åka, just det, hem igen. den här helgen var efterlängtad på många sätt. ellika och niklas skulle gifta sig. jag skulle få spendera två dagar med min familj i en annan stad, som på en minisemester mitt bland arbetsveckorna. framför allt skulle jag få klämma på min vackra storasysters stora mage! och börja lära känna mitt ofödda syskonbarn. få ett par irriterade sparkar i handen. känna hickningar. sånt där som gör mig tårögd, bara av tanken.

 

medvetet hade jag inte sagt till att jag skulle komma hem. inte mer än till fanny och kristin. flyget landade 08.40 på arlanda, jag hade klipptid klockan 14, före det skulle en lunch med fanny hinnas med (som sen ändå inte blev av, men ändå) och efteråt en fika med kristin. klockan 10 på lördagsmorgonen skulle vi sitta i bilen, och eftersom det blev bestämt i sista liten att jag faktiskt fick ledigt och kunde åka hem och mina uppsalatjejer brukar vara ganska upptagna fröknar lät jag helt sonika bli. tills nathalie fick nys om saken. och frågade om jag inte skulle med på lite fest. och maria erbjöd sig att skriva mig på listan till snerikes. och det var en förfest hos linda, och alla mina favoriter skulle vara där. kunde liksom inte tacka nej.

 

och kvällen blev så jävla fin, med prat och skratt och dans och billig öl. tiden gick alltför fort, och efter några få timmars sömn satt jag i bilen på väg till ljusdal.

 

bröllopet var fantastiskt. såklart. när dörrarna slogs upp och brudparet skred in räckte det med att syrran gav mig en blick så stod vi där med tårarna och sminket rinnande nerför kinderna. det var så vackert! på söndagen bar det av nästan direkt från ljusdal till arlanda, och vips var jag hemma i oslo igen.

 

det är så jävla dubbelt, alltså. jag älskar mitt liv här, jag är så glad för alla härliga människor jag träffat och nya vänner jag fått. vår lägenhet är supermysig och läget är perfekt, jag har en bra anställning och trivs så himla bra på jobbet. min bästa vän bor två minuters promenad från mig, jag kan göda alla mina fritidsintressen på det sättet jag vill. jag har lyckats komma en bra bit på väg med både mitt fysiska men framför allt psykiska mående genom att ha haft turen att få tränas av en otrolig pt, jag har en fantastiskt spännande höst framför mig och mina framtidsplaner har aldrig varit klarare än såhär.

 

ändå gör det ont i mig varje gång jag tänker på uppsala. inte som stad, men på vad jag faktiskt missar av att inte vara fysiskt närvarande hos alla människor jag håller kär. små saker. stora saker. sånt jag inte är delaktig i, för att jag bor 50 mil bort och inte är hemma mer än fyra-fem gånger per år. att jag får tårar i ögonen varje gång jag kramar mamma och pappa hej då. tanken på att det nog dröjer ett par-tre månader, minst, innan jag får hänga med tjejerna igen. att det kommer en bebis snart, och jag kommer inte ens vara i samma land när dom åker in till bb. det kommer att vara höst då, när jag sätter min fot på svensk mark igen.

 

och samtidigt är jag så tacksam. så väldigt, väldigt tacksam för att ni, mina vänner, håller ut. och inte släpper taget om mig, fast det går så lång tid mellan gångerna. hade det varit så hade jag nog fått överväga att flytta lite närmare, och kanske ha ett liv lite mindre likt det fina jag har nu. för jag släpper fan inte taget om er.